Men jag tycker om honom. Inte bara för att han går bredvid och nära fastän man går i motvind med mig och inte bara för att jag har försökt stöta bort honom så många gånger men han ändå står kvar. Jag tycker om honom för hans sätt att välja ord när han pratar. För att det finns så mycket där innanför, så mycket som jag tror att jag skulle tycka väldigt mycket om. Jag tycker om honom för att han lär mig så mycket och för att han rättar misstag som ingen annan. För att han skrattar när jag gråter, för att han vill ligga nära när vi ser på film. För att han är ett huvud längre än mig och jag måste stå på tå när vi pussas. För att jag inte trodde att jag var någon som ville hålla någon i handen, men med honom vill jag.
För att han är den första som jag känner såhär för.