Jag har alltid haft stora drömmar, många mål i livet. Det är väldigt praktiskt att ha det. Världens bästa ursäkt.
Jag har alltid varit duktig i skolan. Jag var hon som inte gärna räckte upp handen på lektionerna även om jag visste svaret. Fröken sa att jag var snäll, lät andra ta plats och få försöka. Egentligen gjorde jag det bara för min egen skull, jag kunde ju faktiskt svara fel. Det vore inte bra.
Jag har alltid dansat. Jag har stått i spegelsalar hundratals timmar och gjort pliéer, tränat piruetter och trippat runt i obekväma tåskor. Alltid har jag gjort det. Utan dansen är jag ingenting tänkte jag under många år. Och visst var dansen mitt allt.
Det är så enkelt att lägga fokus på något annat än kärlek när man lever så.
Jag har fått bra betyg, stipendier och alla möjliga bevis på att jag är duktig. Men ingenting spelar någon roll. Ingenting är det värt. Jag har ingen att dela det med. Ingen i min säng som viskar att jag är finast i hela världen, ingen att hålla i handen en lördagskväll på väg hem från bion.
Jag har aldrig varit kär. Jag har fokuserat på annat. Det spelar roll.