Sjuttiotre

Jag minns att du fick fel jacka när vi stod och väntade vid garderoben. Du behövde bara titta på honom för att han skulle förstå och vända om för att hämta den som var din. Det är inte alla som kan sånt. Tala med blicken alltså. Men du kunde. Kan. 

Jag har bra sifferminne, jag borde minnas vilket nummer jag hade den där kvällen. Men jag tänkte väl på annat. På dig.

Du höll upp dörren när vi skulle gå ut och jag tyckte det var så fint. När jag passerade förbi dig placerade du den fria handen på min rygg, jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag skulle veta att du fanns precis bakom. 

Det var mörkt ute fastän gatorna var snöklädda. Och jag hade alldeles för lite kläder för vad som vore lämpligt en vinternatt som denna men det spelade liksom ingen roll. 

Jag hade ingen aning om vart vi var på väg men följde ändå efter. Just bredvid. Du höll mig i handen, varsamt men ändå besämt. 

Fyrtiosju

Jag minns att jag ligger hemma i min säng. Klockradions siffror lyser 04.23 i rött sken. Jag har inte brytt mig om att ta på mig något sovlinne. Kläderna från nattens äventyr bildar en liten hög på golvet nedanför sängen, en ö. Jag tycker egentligen inte om att sova utan något på överkroppen. Det blir så kallt med naken hud mot sänglakan.

Jag tänker på att du inte ligger vid min sida. Sängen ekar så tom. Det är första gången jag tänker så. Jag har aldrig tänkt på att det faktiskt skulle kunna ligga någon där. För första gången i mitt liv vill jag ha någon bredvid mig. Och jag tror kanske att du skulle vilja ligga där.

Det förändrar allt.

Trettiosex

På pappret är vi så fel. Helt fel. Du är fel för mig. Men mest är det jag som är fel för dig, jag vet det.

Jag har alltid haft ett krav, något som Han måste ha. Han måste ha visioner. Han måste ha drömmar och mål. Jag skulle aldrig falla för någon utan det, aldrig någonsin. "Det är vad som gör en människa" har jag tänkt. Utan det är man ingenting. 

Så träffade jag dig. 

Och jag tänker att om så din enda vision i livet ska vara att älska mig så räcker det. Jag vill nog inget hellre.

Trettiofem

Du berättade att du tyckte om att laga mat, du sa att du var duktig på det. Jag minns att jag tyckte det var så fint att du sa så, jag tyckte om att du var självsäker.

Sedan sa du "men det är så tråkigt att bara laga till sig själv". Exakt så sa du. På orden precis så. Och jag tänkte "du kan få laga mat till mig när som helst" men istället sa jag "ring en kompis".

Trettiofyra

- Hej det är A.

- Ja, det är jag.

- Nej, inget speciellt.

- Bara en sak jag tänkte på.

- Eller alltså.

- Det är inte en sak utan det är du.

- Jag tänker på dig.

- Hela tiden.

- Jag tänkte att du kanske tänker på mig.

- Eller så gör du inte det.

- Jag lägger på nu.

Trettiotre

Förut var jag så mån om vad du tänkte om mig, nu är allt jag önskar att du tänker på mig.

Trettiotvå

Vet du, jag ringde faktiskt en gång. På lördagsförmiddagen helgen efter att vi hade träffats. Du ringde förstås innan men jag var upptagen på jobbet och kunde inte svara. Först kändes det skönt att ha en anledning till att låta signalen spela klart men sedan ångrade jag mig. Fastän jag var ansvarig den där dagen och egentligen inte hade tid så smet jag iväg till ett tomt rum och ringde upp. Du var fortfarande en okänd kontakt i samtalslistan. 

Jag vet inte vad jag hade tänkt säga när du svarade, men jag måste ändå av någon anledning utgått ifrån att du skulle göra det. Jag blev förvånad när det var upptaget.

Trettio

Första gången jag såg dig sen den där februarinatten var en eftermiddag i stan, försommar. Kanske sent i maj eller tidigt i juni. Jag minns att min nya väska hängde på min vänsta axeln och att jag skulle möta en vän för att hämta ut biobiljetter till en film vi skulle se senare på kvällen. Du gick rakt mot mig och pratade med en kille som gick bredvid dig. Ni hade båda varsin systemetpåse i handen, det var en fredag. Jag kunde riktigt känna hur ölflaskorna klirrade i påsarna, även om jag var för långt bort för uppfatta det egentliga ljudet.

Jag vet inte varför men utan att tänka, eller så var det precis vad jag gjorde, flydde jag in i en butik. Du hann inte se mig. Genom enorma glasfönster kunde jag se hur du passerade förbi utanför.

Jag blev besviken, tänkte att du borde sett mig. Du borde tittat in genom skyltfönstret, inte fortsatt förbi. Du borde ha stannat, lämnat över systemetpåsen till din vän och så borde du gått in. Du skulle säga "jag har ringt dig så många gånger, jag måste fått fel nummer". Jag skulle svara "nej, men jag lovar att svara nästa gång du ringer".

Men du gick förbi, flaskorna klirrade sådär vackert som ölflaskor bara gör när solen skiner. Och du skrattade.

Tjugoåtta

Jag kräver så fasligt mycket. Vill ha allt innan jag ger något. Det finns ingen logik alls. Överhuvudtaget.

Jag undrar hur många som har träffat någon som han. Har du träffat någon som följer efter dig så nära att du kan känna hans andetag mot nacken när du bestämmer dig för att, klockan tre på natten, utforska någon annans trädgård? Någon som kysser dig på någon annans dörrmatta, länge, innan han tar din hand och säger "du är galen" som om det vore det vackraste som fanns att säga om någon. 

Har du träffat någon som tagit av sig tröjan och klätt på dig den när du varit för trött för att orka göra det själv och sedan burit dig över en snödriva för att den vanliga vägen runt om är längre?

Någon som inte slutar ringa fastän du aldrig svarar.

Jag har träffat honom. Hans namn börjar på bokstaven J.

Han har slutat ringa nu.

Tjugosju

Jag vill att du ska ringa. Ge mig en chans till. Jag vill att du ska skicka ett sms innan du ringer. Där ska det stå: "Nästa gång jag ringer, snälla svara då. Du behöver inte säga något, jag kan prata".

Sedan ska kväll bli natt. Det är så mycket lättare att våga på natten, skillnaden mellan dröm och verklighet är liksom diffus då. Denna gång ska jag trycka på svara-knappen när du ringer. Jag ska sätta luren mot örat och så ska du säga "Jag vet att du tycker att det är svårt, men jag tänker vänta på dig". 

Så ska vi ligga där mitt i natten, i var sin säng, och bara andas. Nära men ändå så långt borta.

Tjugotre

Jag minns att det hängde en IKEA-lampa i vardagsrummet. En virvlande vit, lite för speciell och modern för min smak. Jag minns att jag tänkte att det kanske var något bra, att ditt val av vardagsrumslampa ändå inte var så dumt. Min smak är egentligen mer klassisk och tidlös tänkte jag, men klassisk och modern inredning kan nog skapa underbara kontraster.

Där stod vi i din hall, klockan tre en fredagsnatt som egentligen var tidig lördagmorgon, och jag funderade över ditt val av taklampa i vardagsrummet. En bråkdel av en sekund. 

Tjugotvå

Jag förstår inte varför du inte kan läsa mina tankar, du kan ju så mycket annat som jag inte förstår hur du kan. Som att se något i mig som ingen annan ser. Eller ge så mycket mer än någon annan vågat ge.

Och jag försöker ge något tillbaka. Men allting som är stort för mig, verkar så litet jämfört med alla andra. Varför är jag såhär? Varför vill jag så mycket när jag vågar så lite? 

Tjugoett

Min hand känns så tung när jag går där längs gatan. Det är som om jag håller en jättestor sten i handen, en osynlig sten. Det spelar ingen roll om asfalten har börjat komma fram på gatorna eller om solen skiner för första gången efter sex månader bakom molnen. Det skulle kunna få vara snöstorm. Bara du gick bredvid mig där längs gatan. Du skulle hålla mig i handen. Det finns inte plats för en tung sten om man håller någon i handen. 

Arton

Vet du, jag är så väldigt mörkrädd. Har alltid varit det. Men ibland tror jag nästan att jag skulle kunna tycka om mörker om du stod bredvid.

Jag vill egentligen inte erkänna detta, men jag tror att jag skulle leva så mycket mer med dig vid min sida. Jag vill leva för mig, jag vill inte behöva någon. Jag ska inte behöva någon. Jag är liksom självständigheten själv. Jag har alltid varit Hon Som Klarar Sig Själv. Jag trodde det klädde mig, att det var vägen till lycka. Men så sa någon "vet du A, det finns ingen mening med att vara självständig om man inte har någon att vara det med". 

Det finns ingen mening med att vara Hon Som Klarar Sig Själv. Livet handlar inte om att klara sig. Det är så mycket mer än så. 

Jag tror att det kanske är att promenera hand i hand med någon som tycker att jag är vackrast i hela världen och som flyttar sin kropp lite närmare min under mörka nätter för att visa att det inte finns något att vara rädd för.

Ja, det tror jag livet handlar om. Kärlek alltså.

Sjutton

Det är något speciellt med dina ögon. I ett rum fullt av människor ser du mig, bara mig. Det är som att du klär av mig med din blick. Du ser det där som ingen annan ser. Och jag vill att du ska se.

Femton

Vi är på väg hem till dig. Den där februarinatten för över ett år sedan. Kanske är jag redan snurrig av alkoholen eller så blir jag det när du lyfter mig rakt upp i luften. Jag andas frusna andetag och studerar stjärnornas starka sken i mörkrets universum. ”En stjärnklar himmel är den vackra belöningen för kalla vinternätter” viskar jag i ditt öra när du släpper ner mig. ”Du är vackrare än himlens alla stjärnor tillsammans” viskar du tillbaka i mitt öra.

Tretton

Jag sitter i din säng med ett täcke runt min kropp. Allting som händer, det händer. Fast ändå inte. 

Du sitter till höger om mig på sängen och jag lutar mig mot dig. Det är som att kastar jag mig ut för ett stup när jag gör det, på liv eller död, men det vet ju bara jag. Du vänder dig mot mig så att mitt huvud kan vila mot ditt bröst, vågar inte riktigt röra vid mig eftersom du har lovat. Fastän du inte rör vid mig, fastän vi två på sätt och vis helt främmande människor bara sitter där på kanten av en säng i en lägenhet och liksom finns, så har jag aldrig någonsin känt mig så trygg. Skulle världen rasa samman just då så skulle vi fortfarande sitta där på kanten av din säng. Jag bara vet det.

Jag skulle luta mig mot dig och du skulle flytta dig lite närmare.

- Du får röra vid mig

- Jag vill att du rör vid mig

Sju

Jag tror inte du tänker på mig som jag tänker på dig. Hela tiden för att vara exakt. Jag läste någonstans att det inte finns något som heter olycklig kärlek. Att kärlek inte alls är hemskt. Obesvarad kärlek är inte riktig kärlek, det behövs minst två för att det ska vara fråga om kärlek. Att älska någon utan att få något tillbaka är längtan. 

Jag längtar. Efter dig. Dina armar runt min kropp, dina kyssar på min hals. Och när du svepte ett stort duntäcke runt mig och frågade om du fick sätta dig bredvid mig i din säng. 

Sex

Jag minns att vi sitter på stentrappan till en affär, i huset bredvid bor du. Jag sitter i ditt knä och skakar för att det är så kallt. Jag har din tröja på mig under jackan, den luktar du. Jag kan inte förstå hur man kan bli bekant med någons doft sådär när att antalet timmar jag har känt dig är färre än fingrarna på min hand. Du andas mot min hals, medvetet eller omedvetet. Mina händer känns så små i dina. Jag älskar det. 

- Snälla, kan vi inte gå in till mig?

- 

- Vi behöver inte göra något, jag ska inte röra dig.

-

- Du måste in, du fryser ju ihjäl.

-

- Du kan ligga i min säng, jag kan sova på soffan.

-

- Du får ligga var som helst. I sängen, på soffan, på köksbordet om du så vill.

-

- Kom.

Så bar du mig över snön och mina armar runt din hals ville aldrig släppa taget. 

Fem

Min säng känns så stor och jag önskar att du låg här bredvid mig.