Om jag inte frös så fasligt mycket om fingrarna just nu skulle jag inte tro att det som hände i kväll, faktiskt hände. Men jag stod där på bryggan, lutade kanske lite väl mycket över räcket med blicken vandrande runt någonstans i det oändliga hålet som bara finns i mörka vattnet. Och jag försökte hitta ord att förklara.
"Det känns som att jag står på bron där borta, att allting bara strömmar förbi under mig och jag vet inte riktigt om jag ska stå kvar eller följa med" sa jag och han sa att man kan följa med en liten bit för att ta reda på om man vill fortsätta en längre bit.
"Jag har alltid stått kvar, vet inte hur man gör när man följer med" sa jag.