Etthundrafyrtioett

Från villakvarter till lägenhet mitt i centrum. Från gräsmatta till balkong. Från 250 cm i takhöjd till 360. 

Fiskbensparkett.

Mina föräldrar flyttar till mitt drömboende i samma veva som jag flyttar hemifrån.

Om två månader flyttar jag till eget. Tills dess ska jag ägna förmiddagar åt att dricka kaffe på balkongen och dansa barfota på fiskbensparkett.  Detta är min första lediga sommar på fem år. Den är oplanerad och det ger mig ångest. Men jag har bestämt mig för att inte ha det. 

Om ungefär en vecka flyttar jag. Från staden som jag har drömt mig ifrån i alldeles för många år. Nu händer det verkligen. Kvar lämnar jag han som skrev sitt första kärleksbrev till mig. För ungefär en vecka sedan.

Etthundrafyrtio

När kvällarna var mörka och jag var på väg hem ensam brukade jag dansa på gatorna. Jag hade bestämt mig för att inte vara rädd och det kändes det lite lättare så. Jag var så liten då, fast det visste jag ju inte. Jag trodde att jag såg så stor ut. För stor. Jag minns att jag kände mig så liten där innanför. Jag minns att jag undrade om insidan någonsin skulle hinna ikapp utsidan. 

Jag dansar inte på gator längre. Och det skrämmer mig. Har jag vuxit ifrån det? 

Jag minns natten då jag skulle fylla 20 år. Hur jag liksom så plötsligt insåg att jag lämnade tonåren bakom mig. Och det kändes himla stort. Jag skulle just somna när jag tände sänglampan och sträckte mig efter mitt rosa block och penna som alltid ligger redo på ett avstånd inte längre än en armsträckning från sängen. Texten blev osammanhängande och jag famlade mest efter ord. Men ändå. Något viktigt. För mig.

"Idag fyller jag 20 år. Det är svårt att sova när man är ensam och det känns lite konstigt för jag brukar ju inte känna så. Det har ju mest handlat om att jag mår dåligt här. Och det gör mig ledsen. Har jag slösat bort åtta år av mitt liv, för visst mådde jag bra när jag fyllde 12? Kanske är det vad tonår handlar om. Ångest. Kan inte fatta att jag lämnar det bakom mig nu. Det både skrämmer och förvirrar mig. Jag har alltid känt att tonår är allt jag inte kan men nu känns det som att tonår är det enda jag kan. Det känns som att jag inte vet något annat. [...] 

Jag vet inte om jag passar in i vuxenvärlden men som tonåring har jag försökt och inte lyckats. Därför måste detta bli bättre. För såhär dåligt kan jag inte må för alltid. Jag vet det! En dag måste det vända."

Etthundratrettionio

Det var i början på sommarlovet, jag var sjutton år och till hösten skulle jag börja tvåan på gymnasiet. Det hade gått bra, det där första året. Jag hade gått ut med de betyg jag förväntades gå ut med och jag kände ingen speciell oro över att fortsätta så två år till. Jag hade funnit min plats bland nya vänner och kände nog för första gången att tonår var något som jag skulle överleva och inte tvärt om.

Det var soligt den där dagen. Han var tre år äldre än mig och han frågade och jag svarade. Han var allt det där som jag inte var; spontan, obrydd och lite galen. Framförallt så var han levande i mina ögon. Han hade hoppat av skolan för länge sedan och han tittade på mig som om jag var det finaste i hela världen. Han frågade efter mitt telefonnummer och det var den enda frågan jag lämnade obesvarad.

Vi stötte ihop lite här och var efter den där dagen men jag vände alltid bort blicken. En kväll när vi råkade stå nära sa han att jag var för fin för honom. Och jag tänkte att han har säkert rätt men jag vill ha honom ändå.

Etthundratrettioåtta

Regina Spektor - Laughing with

Etthundratrettiosju

Det har varit rätt så tyst här från min sida i några dagar. Inte för att jag inte har haft tid. Inte för att jag inte har haft något att skriva.

Utan för att, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men mitt liv rasade samman för några dagar sedan och jag har inte varit säker på vad jag kan berätta om det för er.

Det låter så stort med ett liv som rasar samman och jag brukar ha en tendens att förstora saker. Men det här är stort. Alldeles för stort.

Man läser om det i tidningar. Man ser det på tv. Man hör någon viska lite för högt om någon som känner någon som känner någon. Men man tror aldrig någonsin att det existerar bakom de där vitmålade väggarna som man själv på sätt och vis vuxit upp innanför.

Min mardröm är verklighet för den viktigaste i mitt liv. Och jag har levt precis bredvid i arton år utan att ana någonting.

(Jag skulle aldrig ta mig rätten att skriva om något som kan skada personer i min närhet. Jag kommer därför inte att skriva mer om vad som händer. Detta inlägg går inte att kommentera. Det är mest till för att ni ska veta varför det kan komma att bli tyst här ett tag.)

Etthundratrettiosex

Jag såg dig först. Och enda anledningen till att jag försökte cykla förbi var att jag visste att jag inte skulle kunna låta bli att säga det.

- Jag saknar dig.

Jag minns inte vad du svarade.

Etthundratrettiofem

Det där om att bygga murar; jag vet alldeles för mycket om det. 

Man kan ägna så många år åt att bygga murar. Och så länge man aldrig slutar, så länge man hela tiden fortsätter att bygga känner man sig stark. Man tänker att just nu mår jag bra för just nu är jag trygg. Man är okrossbar. 

Det är så himla lätt att fortsätta så. För murarna liksom bygger sig själva efter ett tag. Snabbare och starkare och högre och tjockare. Plötsligt är det inte tio murar utan tio tusen.

Men så kommer en dag då man inte längre minns varför man började. Och man undrar vad det var som man ville skydda. Man undrar vad det var som var så värdefullt och så viktigt att försvara. Vad finns där innanför alla dessa murar? 

Och det visar sig att man har kvävt något. Det där något stavas känslor.

Etthundratrettiofyra

Det midsommarafton och solen skiner inte lika starkt som jag hade hoppats på men jag tror inte det spelar så stor roll idag. 

Angel Taylor - Like you do

Etthundratrettiotre

Jag vill veta mer om dig. Vem är du? Är du den coola tjejen som alla vet vem hon är, är du den blyga bokmalen som hellre lyssnar än pratar. Är du tjejen som alltid får ragg på krogen eller den som tror att hon kommer vara oskuld tills hon dör?

Typ så. För du verkar vara så lik mig. Men jag förstår om det är lite skrämmande att lämna ut sig själv sådär.

Jag är nog tjejen som inte gör så mycket väsen av sig. Som finns, och som folk liksom passerar i korridorer eller på gatan men inte riktigt lägger märke till. Beroende på vem man jämför med har jag både fler och färre vänner än någon annan. För min egen del har jag aldrig riktigt förstått varför jag har så pass många vänner som jag har. Ibland kan jag få för mig att jag känner mina vänner så väldigt mycket mer än de känner mig. Tyvärr ligger det nog mycket sanning i det. För jag är hon som lyssnar, hon som man ringer när pojkvännen har gjort slut eller när man känner sig sådär ensam fastän man inte riktigt vet varför. Och själv gör jag lite tvärt emot och berättar ingenting om ensamheten under täcket eller tårarna på skoltoaletterna.

I skolan var jag hon som kände sig som ingen alls men som var precis som alla andra. Jag var studiemotiverad i hemlighet och hon som blev röd om kinderna när lärare öppet gav henne beröm för något hon gjort. Jag skrattade bort fina ord men innerst inne betydde de allt för mig då.

Jag vet inte varför, men jag har liksom alltid känt mig genomskinlig. Jag är hon som presenterar sig för han som hon träffade på en fest för två helger sedan för att hon tror att han inte minns henne. Men det gör han ju. Jag är hon som någon annan hälsar på på stan när hon har tänkt passera obemärkt förbi för att hon inte tror att hon är någon man lägger på minnet. Precis som jag alltid har känt att jag inte riktigt passar in så syns inte tankar om genomskinlighet på utsidan. Därför kan jag nog verka lite mer självsäker och bekväm i mig själv än jag egentligen är.

Jag skulle inte påstå att jag är särkilt blyg eller tystlåten, även om det självklart varierar beroende på sinnesstämning och sammanhang. Fastän jag kanske inte är den som pratar mest eller med flest så har det alltid varit himla viktigt för mig att stå för var jag tycker.

När jag går ut tycker jag bäst om att dansa med mina vänner och jag får nog lika mycket blickar som någon annan även om jag blundar för lite för många av dem. Jag är inte hon som går hem med någon som jag inte känner men jag dömer heller inte de som gör det.

Jag har aldrig varit någon, och är inte någon som alla vet vem hon är. Det har heller aldrig varit något som jag strävar efter. Jag kan räkna mina närmaste vänner på en hand och jag är väldigt tacksam för att jag har fem personer som jag vet alltid kommer att finnas vid min sida.

Mest av allt vill jag vara som alla andra står det i en bok fylld med ord som inte spelar någon roll för någon annan än mig. Hur jag än vrider och vänder så inser jag nog att jag är precis just det. Bara lite mer osäker och lite mer rädd för det finaste som finns. 

Etthundratrettiotvå

Ibland när jag har svårt att somna tänker jag på alla andra som ligger ensamma i sina sängar precis som jag. Det är så fruktansvärt sorgligt att tänka på. Jag undrar vilka som gör det frivilligt och vilka som liksom ligger där och saknar. Saknar något. Någon. 

Sen tänker jag på alla som ligger bredvid någon. Jag undrar om de ens reflekterar över det, om de uppskattar det så som jag tror att jag skulle göra. Jag undrar om de någonsin tänker på vi som inte har någon. Jag undrar om någon ligger tätt intill någon den älskar och tycker synd om mig. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. 

Dessutom undrar jag om vilka som är flest, de som är ensamma eller de som inte är det? Jag tänker såhär: ensamma personer är en, icke ensamma personer är två. Det borde tala för att det är fler som inte är ensamma. Jag kan ha helt fel, men jag hoppas, hoppas att jag har rätt. 

Etthundratrettioett

Han hade grå jacka, mörka jeans, vita sneakers och halsduk och jag såg honom redan när han rundade hörnet på den röda tegelbyggnaden. Vi hade bestämt möte utanför ingången som var placerad några korta meter därifrån och han var punktlig. Jag också.

Jag kom från ett annat håll och rundade därför aldrig något hörn på någon tegelbyggnad. Istället korsade jag en gata och jag vet inte om det hade samlats vatten längs de nedslitna trottoarkanterna eller om det bara är något som jag har fantiserat dit i efterhand. Våra blickar möttes i alla fall tidigare än att jag hade hunnit upp honom och jag tittade bort i något ögonblick för att andas och hinna ikapp. Han var längre än jag hade föreställt mig honom och hans hår både ljusare och kortare. Vi sa hej, jag ville skaka hand men han gav mig en kram som var halv och det blev lite konstigt. Men så fanns det så mycket som gjorde mig nervös den där dagen att en halv kram snabbt sorterades bort för att ge plats för annat.

Vi rörde oss ifrån tegelbyggnaden och för andra gången den dagen korsade jag gatan med de nedslitna trottoarkanterna. Vi pratade, jag minns inte om vad men jag minns att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Rakt fram? Ner på marken? Var tittar man egentligen? Jag sökte svaret hos honom och han tittade framåt så jag bestämde mig för att göra samma sak. Då och då växlade vi blickar, han kändes bekant fast ändå inte.

Jag gick med händerna långt nere i fickorna, jag är inte helt säker men jag tror han lät armarna hänga fria. Det var en lördag men inte särskilt trångt på gatorna. Vi gick nog ganska nära varandra ändå. Vi åkte rulltrappa upp till ett café placerat på andra våningen i en mindre galleria och jag kan inte minnas om vi stod på samma trappsteg eller inte. Kanske stod jag på steget ovanför honom.

Etthundratrettio

Ibland förstår jag inte hur jag hamnade här. Jag borde inte vara så svår att älska. Jag borde inte vara så svår att tycka om. Jag borde vara någon som någon vill ha vid sin sida.

Jag har liksom prickat av allt på den där listan med stort p. Prestationslistan. Utåt sett har mitt liv varit en enda spikrak linje uppåt. Jag har en framtid som spås som ljus av de flesta som jag stöter på längs vägen, och jag tror på dem. För jag kan nog det mesta förutom just en sak. 

Om det fanns en lista i kärlek så skulle jag inte ha något att pricka av.

Jag kan inte kalla mig för en förlorare när det kommer till kärlek för jag har aldrig satsat något. Fastän jag alltid har valt trygghet före allt annat i mitt liv så är det nog just otrygg som jag är. Och det är trygghet jag behöver. Någon som vill ligga bredvid mig när det känns som att sängen snurrar eller någon som vill hålla om mig när jag gråter så mycket att jag inte kan stå på benen. 

Etthundratjugonio

För några veckor sedan läste jag en himla fantastisk bok. Den heter "Arnes kiosk - en roman om kärlek" och är skriven av Karin Stensdotter. Boken är 367 sidor lång och stundvis ganska seg. Men, sen finns det vissa stycken som är så fantastiska att jag undrar om jag någonsin tidigare har läst något som känts så rätt. Dessa tre stycken bland annat:

Etthundratjugoåtta

I onsdags köpte jag astmamedicin för 517 kronor. Det är ungefär en tredjedel av vad min kropp behöver för att fungera under pollensäsongen. 

Idag är det lördag, eller söndag beroende på hur man ser det. Jag var bjuden till två fester ikväll men jag stannade hemma och städade rummet och pyntade med syrener istället. Det är nog bland det finaste som finns tycker jag. Syrener alltså, inte att städa rummet på en lördagskväll. 

"Ska du ha besök" frågade mamma. "Nej" svarade jag.

Etthundratjugosju

Ibland när jag vaknar väldigt tidigt på morgonen och just precis ska somna om tänker jag att det det finns viktigare saker än sömn. Soluppgångar till exempel. Om jag någonsin träffar någon så hoppas jag att han vill gå upp och se på soluppgången vid havet med mig.

Susie Suh - Give me heart

Etthundratjugosex

Det där om att det känns som att man ska gå sönder: jag vet ju att jag inte kommer att göra det. Jag bara önskar att det fanns någon där ute som ville kämpa för mig för det känns som att jag har kämpat ensam alldeles för länge nu.

Joshua Radin - They bring me to you

Etthundratjugofem

Det var vi två i trappuppgången till ett parkeringshus. Utanför ett smutsigt fönster hade lördagsnatten övergått till söndagsmorgon. Men det, om något, kändes oviktigt den där natten i början på maj månad.

Med ryggen lutad mot det smutsiga fönstret satt jag stelt och obekvämt på ett kallt element. Jag försökte finna ord att beskriva hur det är att vilja uppskatta livet när det känns som att varje dag handlar om att överleva, men rösten skar sig och det rann tårar i en takt som gjorde det omöjligt att torka kinderna torra innan det kom nya. Jag vet inte varför det kändes så viktigt att ändå fortsätta försöka. Kanske var det mitt sätt att visa att jag vägrar acceptera att jag mår såhär.

Du rörde dig fram och tillbaka på en yta av bara några meter. Jag var så fokuserad på din rörelse att jag aldrig riktigt uppfattade orden som kom från din mun. Jag vet inte om det spelade någon roll att jag inte hörde vad du sa. Din närvaro gjorde det. Spelade roll. Och jag tror aldrig att du riktigt kommer förstå vad det betydde för mig.

Jag vet inte varför, kanske insåg du att vi skulle bli kvar ett tag, för du satte dig ner på det smutsiga stengolvet och det kändes inte alls som något du brukade göra.  

Jag vet inte hur jag hamnade där, men genom att placera ett ben på var sida av dina höfter kunde jag ligga på dina ben utan att ens snudda vid golvet. Jag låg där, tittade upp i taket och tänkte minst tusen tankar men mest nog bara på oss. Och du pussade på min mage jag-vet-inte-hur-många-gånger. Sedan andades vi i varandras öron och jag sa att det är sånt som man skulle vilja spara i en burk. Därför att det inte går. Vi andades lite extra när vi satt där. Om det var för att vi skulle minnas så var det till ingen nytta för jag minns inte hur det känns längre. Kanske var det för att vi båda kände på oss att det var en natt som aldrig skulle upprepas.

Sedan lånade jag dina sockar som var alldeles för stora och du tog mina skor i handen innan vi började promenera hem. Asfalten var kall mot mina fötter och det började duggregna. Du bar mig över en vattenpöl.

Etthundratjugofyra

Antalet flyttkartonger blir fler och det känns som att jag flyr från något mer än jag flyttar till något. Det borde inte vara såhär. Jag borde inte känna såhär.

Maria Mena - Sorry

Etthundratjugotre

Hej fina läsare!

Det är första gången jag skriver ett meddelande till er såhär och det känns faktiskt lite konstigt. Jag tänkte bara berätta att jag kommer att vara borta från bloggen några dagar. Jag ska umgås med en av de finaste vännerna jag har och se en av mina största idoler live. Gavin DeGraw heter han och han har gjort denna och denna och denna låt. Och så himla många fler alldeles fantastiska låtar såklart. 

Jag är tillbaka på tisdag igen. Tills dess får ni väldigt gärna klaga lite extra mycket här.

ps. Den senaste tiden har jag varit dålig på att svara på era fantastiska kommentarer, men mitt liv är lite upp och ner just nu. Jag lovar att svara så fort jag är hemma igen.

Etthundratjugotvå

Jag undrar om jag alltid kommer vara såhär ensam.

Natalie Merchant - My skin

Etthundratjugoett

Jag försöker förstå, jag försöker verkligen göra det. Men så gav jag verkligen bort något till någon som jag trodde skulle ta hand om det och det känns som att han tog en del av mig och kastade den i marken. Och jag vet inte riktigt hur man samlar ihop sig själv. Det är så dumt hur man är försiktig i så många år och sedan när man väl bestämmer sig för att våga så gör man det med någon som visar sig vara precis det som man varit så rädd för. I hela mitt liv har jag varit rädd för det här. Varit rädd för honom.

Jag tänker erkänna: när vi gick åt olika håll den där soliga fredagen när vi sa hejdå ville jag vända mig om. Jag tänkte att det inte kunde vara rätt, vi hade ju något. Jag hade en sådan lust att springa ikapp honom och placera min hand i hans. Den passade ju där. Men så tänkte jag på honom, och hans hjärta, jag ville inte såra honom när jag snart skulle flytta. Det känns dumt att skriva nu, men jag trodde nog ändå att jag var någon som han kunde vilja ha och jag trodde nog att han skulle falla. Men så trodde jag också att han var någon helt annan än han är och han har bevisat det nu; hos honom finns inget jag behöver. 

Mest av allt är jag så väldigt besviken på mig själv. Hur jag kunde sitta och titta någon som han i ögonen och berätta om min naivitet och inte förstå att han skulle utnyttja den.  

Etthundratjugo

Ni är ungefär hundra personer som tittar in här dagligen, hur lite jag än skriver så klickar ni er ändå in här. Jag tycker att det är himla fint att ni gör det och det betyder nog mer än ni riktigt förstår för mig. Jag tycker att ni är väldigt duktiga på att kommentera och ge mig fina ord och ni får mig att vilja skriva. 

Den här bloggen var inte tänkt att fortsätta såhär länge. Hade jag vetat det hade jag bland annat aldrig börjat med rubriker i stigande nummerordning. Mest för att det gör det omöjligt att rensa bland inlägg av den lite sämre kvaliteten men också för att (nu går jag händelserna i förväg och om en himla fin person skulle läsa detta skulle han rynka lite på pannan och säga att jag gör det alldeles för ofta) det ser så förvirrande ut med rubriker som trehundratrettiotre eller femhundranittiosju. 

Jag trodde aldrig att jag ens skulle skriva ett tjugonde inlägg när jag startade bloggen. Jag hade ju inte så mycket att skriva om kärlek, tänkte jag. Kanske har jag inte det nu heller, hur mycket jag än önskar att jag det var så. Men något måste det betyda, att det händer att jag knapprar små utkast på mobilen när jag cyklar till jobbet på morgonen för att jag inte ska glömma bort att skriva om det här sedan. 

Det jag egentligen ville komma till var att jag tänkte höra vad ni tycker och tänker om det ni ser och läser här. Kritisera så ska jag göra allt för att förbättra: Vill ni ha mer av något? Vill ni ha mindre eller inget alls av något annat? Skriver jag för långa texter? För korta? För snurriga? Skriver jag för ofta? För sällan? Är layouten tråkig eller rent av ful? Är textstorleken för liten så att det blir jobbigt att läsa? Finns det något särskilt ni vill veta om mig som ni undrar över? Jag vill veta allt och svarar på det mesta. 

Etthundranitton

Jag promenerade sju kilometer i ett försynt solsken några timmar innan dagen skulle övergå till morgondag. Jag hatar att springa men kan numera skylla på ett opererat knä som behöver tid för att läka. Inte för att jag inte kunnat skylla på det förut, jag har dragits med knäskador sedan jag fick knäskålen ur led på en idrottslektion i åttan. Men på något sätt känns det lite mer mer okej nu när jag har ett ärr som bevis på att allt inte är som det ska med mitt vänstra knä. 

Jag promenerade snabbt och ensam. Framför mig gick människor två och två, nära. De flesta höll varandra i handen, vissa inte, men det syntes liksom ändå vilka som var och vilka som inte var. Tillsammans. Det är fint tycker jag, hur man kan se sådant.

Par efter par skyndade jag förbi. Hade det funnits ett målsnöre så hade jag passerat det först av alla. Jag kämpar för att gå i mål som vinnare när jag ironiskt nog ändå ser mig som den största förloraren. Jag undrar varför det är så, varför jag känner mig tvungen att stressa förbi alla som har någon vid sin sida bara för att jag inte har någon bredvid mig. Jag håller ingen i handen och jag känner mig tvingad att kompensera för det på något sätt. I detta fall genom att vara lite snabbare och gå lite längre.

Egentligen handlar det nog inte bara om den där promenaden. Det handlar om allt. Varför är det okej för alla som har någon vid sin sida att ta det lugnt medan jag som inte har någon ständigt måste prestera för att inte känna mig helt misslyckad? Jag är ingen tävlingsmänniska men av någon anledning har detta blivit en tävling för mig. En tävling jag aldrig kan vinna. För sanningen är den att hur snygg jag än gör mig, hur många vänner jag än har och hur smart jag än verkar vara så är jag inget jämfört med er som har någon. Någon som ni älskar och som älskar er tillbaka.