Etthundratrettionio

Det var i början på sommarlovet, jag var sjutton år och till hösten skulle jag börja tvåan på gymnasiet. Det hade gått bra, det där första året. Jag hade gått ut med de betyg jag förväntades gå ut med och jag kände ingen speciell oro över att fortsätta så två år till. Jag hade funnit min plats bland nya vänner och kände nog för första gången att tonår var något som jag skulle överleva och inte tvärt om.

Det var soligt den där dagen. Han var tre år äldre än mig och han frågade och jag svarade. Han var allt det där som jag inte var; spontan, obrydd och lite galen. Framförallt så var han levande i mina ögon. Han hade hoppat av skolan för länge sedan och han tittade på mig som om jag var det finaste i hela världen. Han frågade efter mitt telefonnummer och det var den enda frågan jag lämnade obesvarad.

Vi stötte ihop lite här och var efter den där dagen men jag vände alltid bort blicken. En kväll när vi råkade stå nära sa han att jag var för fin för honom. Och jag tänkte att han har säkert rätt men jag vill ha honom ändå.