Jag promenerade snabbt och ensam. Framför mig gick människor två och två, nära. De flesta höll varandra i handen, vissa inte, men det syntes liksom ändå vilka som var och vilka som inte var. Tillsammans. Det är fint tycker jag, hur man kan se sådant.
Par efter par skyndade jag förbi. Hade det funnits ett målsnöre så hade jag passerat det först av alla. Jag kämpar för att gå i mål som vinnare när jag ironiskt nog ändå ser mig som den största förloraren. Jag undrar varför det är så, varför jag känner mig tvungen att stressa förbi alla som har någon vid sin sida bara för att jag inte har någon bredvid mig. Jag håller ingen i handen och jag känner mig tvingad att kompensera för det på något sätt. I detta fall genom att vara lite snabbare och gå lite längre.
Egentligen handlar det nog inte bara om den där promenaden. Det handlar om allt. Varför är det okej för alla som har någon vid sin sida att ta det lugnt medan jag som inte har någon ständigt måste prestera för att inte känna mig helt misslyckad? Jag är ingen tävlingsmänniska men av någon anledning har detta blivit en tävling för mig. En tävling jag aldrig kan vinna. För sanningen är den att hur snygg jag än gör mig, hur många vänner jag än har och hur smart jag än verkar vara så är jag inget jämfört med er som har någon. Någon som ni älskar och som älskar er tillbaka.
där satte du verkligen ord på mina känslor. jag fungerar likadant.
SvaraRaderadet är okej för dom men någon vid sin sida att prestera lite sämre på ett prov för att dom är lyckliga med någon annan istället.
det är nog lättare att misslyckas tillsammans med någon.
SvaraRaderahellre misslyckas med någon än vinna ensam
Jag vill skriva något tröstande, eller någon som.. jag vet inte. Men igår bråkade jag och Pontus (på mitt vis, jag blev sur och gick därifrån och skrek i huvudet och skrek över åkrarna) och jag känner bara hur himla lyckligt lottad jag är som har honom. Högsta vinsten.
SvaraRaderaNu snurrar jag bara runt med orden. Vet inte vad jag vill säga, som vanligt ungefär.
Men jag är medveten om hur lyckligt lottad jag är. Det känns bra. Jag vill aldrig bli likgiltig, det är min största skräck. Ändå känner jag att jag går ditåt. Varje gång jag blir sårad, arg eller irriterad.
Jag är trött och borde sova. Tänkte mest säga att jag lever. Puss och kram, fina du.
Åh, det stod ju inte i texten; vi blev sams. Direkt efteråt, nästan. Det har mycket med saken att göra, förstås.
SvaraRaderaemma: Exakt så känner jag också! Jag försöker tänka att det kanske är något bra, kanske pressar jag mig lite längre än jag hade gjort om jag hade varit upptagen med att pussa på någon. Men sedan måste jag ju inse att det finns sånt som värderas högre än fina betyg, kärlek till exempel, och det måste ju finnas en anledning till det.
SvaraRaderaJJ: Så sant!
Hanna: Det där om att bli likgiltig, det kan jag faktiskt tänka mig är skrämmande. Fast jag tycker inte att du verkar vara någon som blir det, du verkar känna för mycket för att kunna bli det. Jag tror inte du behöver oroa dig!
Jag tror att det finns en sannng i dina ord.. När man är två så behöver man inte prestera ensam på samma sät, man har alltid någon som stöttar en och fångar en när man faller.. Även fast jag själv är sådan så at jag faller tillbaka på den jag har mig nära så tror jag på att ensam är stark. Man måste kunna klara sig själv för att kunna klara av resa sig när det inte finns någon som tar emot när man faller.
SvaraRaderaJag hoppas du förstår A, eller kanske lär dig, att där kommer finnas någon för dig med
Du är så väldigt fantastiskt!
Kram
E~*: Det är så sant det du skriver! Jag hoppas att det kommer finnas någon för mig med.
SvaraRaderaOch tack, det betyder! Kramar.
just det där kretsar mitt liv runt, att gå runt och jämnföra och titta.Aha,alla runt omkting har någon att hålla förutom jag. Då går jag sådär lite extra fört förbi, ser lite upptagen ut. För jag väntar ju på någon. Att den någon gång ska komma. Sen slår det mig plötsligt att den kanske inte kommer, den kanske är död eller så är jag en av dom miljoner som dör ensama. Det gör så ont att tänka på.
SvaraRaderaAnonym: Precis så som du beskriver det känns det. Ibland tänker jag också så, att han jag var tänkt att älska och han som var tänkt att älska mig, på något sätt inte finns. Att vi aldrig kommer att existera och att jag aldrig kommer få veta. Då blir jag livrädd. Men jag tror inte att det är så. Jag tror att han finns. Både för dig och för mig.
SvaraRadera