Etthundrafemtiofem

Kära världens finaste läsare, oftast känns det som att ingen förstår. Men ni förstår. Tack!

Yael Naïm - Far far

Etthundrafemtiofyra

Vi höll varandra i handen och jag tänkte att kanske är det här början på oss och det måste bygga på ärlighet. 

- Jag vet inte riktigt, men det här, det skrämmer mig.

- Vad?

- Att hålla någon i handen, att hålla dig i handen. Jag vet inte om jag är någon som håller någon i handen. Känns det inte lite konstigt för dig?

- Inte det minsta.

Och jag älskade hur han inte ens tvekade när han svarade. 

Etthundrafemtiotre

Jag vet inte vilka som har följt mig sen första början, och jag vet inte om ni minns, men jag berättade om mitt dåliga självförtroende här. Det var egentligen himla slarvigt av mig. Att blanda ihop självförtroende och självkänsla sådär. Men kanske inte så himla konstigt heller. För jag tycker allt det där är så fruktansvärt jobbigt och vill helst inte närma mig det alls.

Man kan nog säga att jag har ett helt okej självförtroende. Jag vet vad jag kan och inte kan. Jag känner till mina svaga respektive starka sidor. Den där självkänslan däremot, den sorterades bort när jag började leva för prestationer. Jag trodde att ett bra självförtroende skulle ge mig den där friden som jag inte kunde finna inom mig. Jag trodde att prestationer skulle göra det lätt för mig att älska mig själv. För helst av allt ville jag ju bara älska den jag var, så som vi alla vill.

Det hela är så väldigt sorgligt egentligen. Hur jag har slängt bort så många år, hur jag aldrig riktigt har tyckt om mig själv. Alls. Jag har blandat ihop misslyckade prestationer med hål i själen och lycka med passerade målsnören.

Jag önskar ingen annan den väg jag, medvetet eller omedvetet, valde. Men tyvärr har jag svårt att tro att jag är ensam. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga. Eller så vet jag det. Jag vill att ni ska öppna ögonen, jag vill att ni ska tycka lite mer om er själva. För man vinner ingenting på att leva i en lögn, även om den ibland känns som den enda sanningen.

 

Etthundrafemtiotvå

MoZella - Light years away

Etthundrafemtioett

Egentligen ville jag bara vara någon som någon ville älska. Det viktigaste var inte att älska någon, utan att bli älskad. Jag trodde att det var så. Och jag ville vara någon som någon ville vara med, någon som någon föll för och någon som någon ville leva bredvid. För ett tag. Helst för alltid.

Jag vet inte riktigt när under vägen som jag slutade se mig för. Jag blev fartblind - i min stress att bli någon, någon tillräcklig, tappade jag bort den jag var. Jag snurrande in mig mer och mer, föll djupare och hårdare för varje gång. Helt plötsligt förstod jag inte alls vad människor såg i mig. I andras ögon gjorde jag allt det där som man skulle göra och lite till, i mina ögon var allting fel. Otillräckligt.

Jag gav mig aldrig en chans att inse att saker och ting hade förändrats. Och en dag ville någon försöka älska mig och jag visste inte vem jag var att älska. För jag hade tappat bort mig själv.

Etthundrafemtio

Pappa menar på att det är för att jag inte mår riktigt bra som jag har börjat ställa väckarklockan varje morgon. Jag vet att han inte tycker om min morgonrutin och därför smyger jag genom våningen så tyst jag bara kan. Det gör mig lite ledsen, inte att jag måste smyga utan att jag vet att tanken på mig kan göra honom så fruktansvärt ledsen.

Jag skyndar ner för trapporna och med musik i öronen kan jag bara ana ett svagt ljud när porten slår igen bakom mig. Ibland är gatan helt tom på bilar när jag korsar den. Jag har aldrig sett mig själv som en morgonmänniska men jag finner det himla vackert att se en stad vakna till liv. 

Jag vet att han inte tycker om att jag säger att jag behöver känna marken passera under mig. Jag vet att han tror att det handlar om något annat. Och kanske har han all rätt att tro det. Jag har ljugit alldeles för många gånger om hur jag mår. Men jag tror faktiskt att det är annorlunda nu. För ibland behöver jag bara sitta på stentrappan och titta på näckrosorna i en halvtimme för att dagen ska kännas lite lättare. Jag önskar att han förstod, men gamla lögner är så svåra att radera. 

Etthundrafyrtionio

Jag har mellanlandat. Flyttat till det som hade blivit mitt hem om det inte vore för att jag snart flyttar här ifrån. Till det som ska bli bara mitt. Förutom kläder i överflöd är en madrass och en lampa ungefär allt jag för tillfället äger.

För fyra dagar sedan sa jag hejdå till några av de viktigaste i min värld. Idag sitter jag 119 mil ifrån dem och tänker att det som har varit kommer aldrig någonsin att vara igen. Och vet ni, hur fruktansvärt chockerande det än kändes att höra dem säga de där orden så kändes det rätt.

För mest av allt behöver jag det här.

Jag har somnat innanför samma väggar i alldeles för många år. Jag har behövt en nytt fönster för sömnlösa nätter hur länge som helst. Nu har jag det.