Etthundrafyrtioåtta

Egentligen är det konstigt. Hur man borde veta. Men inte vet alls. Hur känns det?

Jag vet bara att han säger att han saknar mig och jag önskar att vi kunde ligga bredvid varandra nu.

Etthundrafyrtiosju

Det var en söndag som skulle bli måndag och vi låg i hans säng. Han låg innerst. Nära väggen men mest av allt nära mig. Det var en kylig och sen sommarkväll. Från ett öppet fönster smög fjäderlätta vindar som lämnade osynliga fotspår på min kropp. Men han var varm och jag tyckte något mer om hans hud mot min hud.

- Jag tror kanske att du är min första kärlek.

Etthundrafyrtiosex

Det ska ju handla om kärlek här och jag känner att jag har misslyckats med det den senaste tiden (det har mest blivit om något annat som inte riktigt hör hemma här). Jag tänkte därför vara tyst i några dagar och sedan hoppas jag komma tillbaka med så mycket ord om kärlek att vi nästan spricker.

Samtidigt vill jag passa på att tacka er. För att ni är så himla fantastiska. Jag vet att jag har sagt det flera gånger tidigare men jag vill säga det igen. Ni är de finaste läsarna som finns. 

Lite extra tacksam är jag för att ni är så många som tar er tid och kommenterar. Av de etthundrafyrtiofem inlägg som finns publicerade här har bara tretton lämnats okommenterade. Slump eller inte är just inlägg nummer tretton utan kommentarer. Vill ni läsa om något som kanske inte var kärlek men ändå himla speciellt så kan ni läsa det där.

Etthundrafyrtiofem

Brett Dennen - Heaven

Etthundrafyrtiofyra

Det finns de som inte tror på förändring. Som inte tror på människan. Det skrämmer mig nog mest av allt i hela världen. Jag blir livrädd därför att jag tror och jag vill inte ha fel. Jag tror så fasligt mycket på att människan föds god och på att världen kan bli bättre för så otroligt många.

Att inte tro, det är liksom att erkänna sig besegrad av en lögn. För mig är det att slänga bort meningen med livet. För jag tror att meningen med livet är att göra världen lite bättre. 

På sitt sätt.

Etthundrafyrtiotre

Det är lite kärlek att börja morgonen såhär tycker jag.

Etthundrafyrtiotvå

Det finns så mycket att ta för givet här i livet. Jag har lärt mig att inte ta bästa vänner för givet (om det kan ni läsa här). Jag har lärt mig att det inte är en självklarhet att kunna gå i trappor. För några år sedan insåg jag att jag inte alltid kommer kunna krama min farmor tio gånger per dag om jag vill. För alltid finns inte.

Det pratas så mycket om att man inte uppskattar. Men jag vill påstå att vi gör det. Hela tiden.

Jag uppskattar himla mycket. Kanske de mest konstiga saker. Jag brukar tänka på att tomma sommargator är något av det finaste som finns när jag cyklar hem mitt i natten, bland annat. Jag har till och med ett dokument på datorn som handlar om sommargator. Och om barfota fötter mot varm asfalt. Och havet. Havet är nog det finaste jag vet. Precis som kärlek alltså.

Vad uppskattar du?