Etthundratjugofem

Det var vi två i trappuppgången till ett parkeringshus. Utanför ett smutsigt fönster hade lördagsnatten övergått till söndagsmorgon. Men det, om något, kändes oviktigt den där natten i början på maj månad.

Med ryggen lutad mot det smutsiga fönstret satt jag stelt och obekvämt på ett kallt element. Jag försökte finna ord att beskriva hur det är att vilja uppskatta livet när det känns som att varje dag handlar om att överleva, men rösten skar sig och det rann tårar i en takt som gjorde det omöjligt att torka kinderna torra innan det kom nya. Jag vet inte varför det kändes så viktigt att ändå fortsätta försöka. Kanske var det mitt sätt att visa att jag vägrar acceptera att jag mår såhär.

Du rörde dig fram och tillbaka på en yta av bara några meter. Jag var så fokuserad på din rörelse att jag aldrig riktigt uppfattade orden som kom från din mun. Jag vet inte om det spelade någon roll att jag inte hörde vad du sa. Din närvaro gjorde det. Spelade roll. Och jag tror aldrig att du riktigt kommer förstå vad det betydde för mig.

Jag vet inte varför, kanske insåg du att vi skulle bli kvar ett tag, för du satte dig ner på det smutsiga stengolvet och det kändes inte alls som något du brukade göra.  

Jag vet inte hur jag hamnade där, men genom att placera ett ben på var sida av dina höfter kunde jag ligga på dina ben utan att ens snudda vid golvet. Jag låg där, tittade upp i taket och tänkte minst tusen tankar men mest nog bara på oss. Och du pussade på min mage jag-vet-inte-hur-många-gånger. Sedan andades vi i varandras öron och jag sa att det är sånt som man skulle vilja spara i en burk. Därför att det inte går. Vi andades lite extra när vi satt där. Om det var för att vi skulle minnas så var det till ingen nytta för jag minns inte hur det känns längre. Kanske var det för att vi båda kände på oss att det var en natt som aldrig skulle upprepas.

Sedan lånade jag dina sockar som var alldeles för stora och du tog mina skor i handen innan vi började promenera hem. Asfalten var kall mot mina fötter och det började duggregna. Du bar mig över en vattenpöl.

Etthundratjugofyra

Antalet flyttkartonger blir fler och det känns som att jag flyr från något mer än jag flyttar till något. Det borde inte vara såhär. Jag borde inte känna såhär.

Maria Mena - Sorry

Etthundratjugotre

Hej fina läsare!

Det är första gången jag skriver ett meddelande till er såhär och det känns faktiskt lite konstigt. Jag tänkte bara berätta att jag kommer att vara borta från bloggen några dagar. Jag ska umgås med en av de finaste vännerna jag har och se en av mina största idoler live. Gavin DeGraw heter han och han har gjort denna och denna och denna låt. Och så himla många fler alldeles fantastiska låtar såklart. 

Jag är tillbaka på tisdag igen. Tills dess får ni väldigt gärna klaga lite extra mycket här.

ps. Den senaste tiden har jag varit dålig på att svara på era fantastiska kommentarer, men mitt liv är lite upp och ner just nu. Jag lovar att svara så fort jag är hemma igen.

Etthundratjugotvå

Jag undrar om jag alltid kommer vara såhär ensam.

Natalie Merchant - My skin

Etthundratjugoett

Jag försöker förstå, jag försöker verkligen göra det. Men så gav jag verkligen bort något till någon som jag trodde skulle ta hand om det och det känns som att han tog en del av mig och kastade den i marken. Och jag vet inte riktigt hur man samlar ihop sig själv. Det är så dumt hur man är försiktig i så många år och sedan när man väl bestämmer sig för att våga så gör man det med någon som visar sig vara precis det som man varit så rädd för. I hela mitt liv har jag varit rädd för det här. Varit rädd för honom.

Jag tänker erkänna: när vi gick åt olika håll den där soliga fredagen när vi sa hejdå ville jag vända mig om. Jag tänkte att det inte kunde vara rätt, vi hade ju något. Jag hade en sådan lust att springa ikapp honom och placera min hand i hans. Den passade ju där. Men så tänkte jag på honom, och hans hjärta, jag ville inte såra honom när jag snart skulle flytta. Det känns dumt att skriva nu, men jag trodde nog ändå att jag var någon som han kunde vilja ha och jag trodde nog att han skulle falla. Men så trodde jag också att han var någon helt annan än han är och han har bevisat det nu; hos honom finns inget jag behöver. 

Mest av allt är jag så väldigt besviken på mig själv. Hur jag kunde sitta och titta någon som han i ögonen och berätta om min naivitet och inte förstå att han skulle utnyttja den.  

Etthundratjugo

Ni är ungefär hundra personer som tittar in här dagligen, hur lite jag än skriver så klickar ni er ändå in här. Jag tycker att det är himla fint att ni gör det och det betyder nog mer än ni riktigt förstår för mig. Jag tycker att ni är väldigt duktiga på att kommentera och ge mig fina ord och ni får mig att vilja skriva. 

Den här bloggen var inte tänkt att fortsätta såhär länge. Hade jag vetat det hade jag bland annat aldrig börjat med rubriker i stigande nummerordning. Mest för att det gör det omöjligt att rensa bland inlägg av den lite sämre kvaliteten men också för att (nu går jag händelserna i förväg och om en himla fin person skulle läsa detta skulle han rynka lite på pannan och säga att jag gör det alldeles för ofta) det ser så förvirrande ut med rubriker som trehundratrettiotre eller femhundranittiosju. 

Jag trodde aldrig att jag ens skulle skriva ett tjugonde inlägg när jag startade bloggen. Jag hade ju inte så mycket att skriva om kärlek, tänkte jag. Kanske har jag inte det nu heller, hur mycket jag än önskar att jag det var så. Men något måste det betyda, att det händer att jag knapprar små utkast på mobilen när jag cyklar till jobbet på morgonen för att jag inte ska glömma bort att skriva om det här sedan. 

Det jag egentligen ville komma till var att jag tänkte höra vad ni tycker och tänker om det ni ser och läser här. Kritisera så ska jag göra allt för att förbättra: Vill ni ha mer av något? Vill ni ha mindre eller inget alls av något annat? Skriver jag för långa texter? För korta? För snurriga? Skriver jag för ofta? För sällan? Är layouten tråkig eller rent av ful? Är textstorleken för liten så att det blir jobbigt att läsa? Finns det något särskilt ni vill veta om mig som ni undrar över? Jag vill veta allt och svarar på det mesta. 

Etthundranitton

Jag promenerade sju kilometer i ett försynt solsken några timmar innan dagen skulle övergå till morgondag. Jag hatar att springa men kan numera skylla på ett opererat knä som behöver tid för att läka. Inte för att jag inte kunnat skylla på det förut, jag har dragits med knäskador sedan jag fick knäskålen ur led på en idrottslektion i åttan. Men på något sätt känns det lite mer mer okej nu när jag har ett ärr som bevis på att allt inte är som det ska med mitt vänstra knä. 

Jag promenerade snabbt och ensam. Framför mig gick människor två och två, nära. De flesta höll varandra i handen, vissa inte, men det syntes liksom ändå vilka som var och vilka som inte var. Tillsammans. Det är fint tycker jag, hur man kan se sådant.

Par efter par skyndade jag förbi. Hade det funnits ett målsnöre så hade jag passerat det först av alla. Jag kämpar för att gå i mål som vinnare när jag ironiskt nog ändå ser mig som den största förloraren. Jag undrar varför det är så, varför jag känner mig tvungen att stressa förbi alla som har någon vid sin sida bara för att jag inte har någon bredvid mig. Jag håller ingen i handen och jag känner mig tvingad att kompensera för det på något sätt. I detta fall genom att vara lite snabbare och gå lite längre.

Egentligen handlar det nog inte bara om den där promenaden. Det handlar om allt. Varför är det okej för alla som har någon vid sin sida att ta det lugnt medan jag som inte har någon ständigt måste prestera för att inte känna mig helt misslyckad? Jag är ingen tävlingsmänniska men av någon anledning har detta blivit en tävling för mig. En tävling jag aldrig kan vinna. För sanningen är den att hur snygg jag än gör mig, hur många vänner jag än har och hur smart jag än verkar vara så är jag inget jämfört med er som har någon. Någon som ni älskar och som älskar er tillbaka.