Åttiofem

"Bryggor är kanske det finaste som finns" sa jag och tänkte att om jag någonsin ska våga berätta för honom så ska det vara på en brygga. 

Om jag inte frös så fasligt mycket om fingrarna just nu skulle jag inte tro att det som hände i kväll, faktiskt hände. Men jag stod där på bryggan, lutade kanske lite väl mycket över räcket med blicken vandrande runt någonstans i det oändliga hålet som bara finns i mörka vattnet. Och jag försökte hitta ord att förklara. 

"Det känns som att jag står på bron där borta, att allting bara strömmar förbi under mig och jag vet inte riktigt om jag ska stå kvar eller följa med" sa jag och han sa att man kan följa med en liten bit för att ta reda på om man vill fortsätta en längre bit.  

"Jag har alltid stått kvar, vet inte hur man gör när man följer med" sa jag. 

Åttiofyra

Det där om att han kanske ligger och väntar på att jag ska ringa nu. Det där om att jag lät tvär i telefonen igår. Det där om att vi skulle träffats idag men jag skyllde på att jag slutade sent fastän halv sju egentligen inte alls är särskilt sent. Det där om att jag inte vet om jag bryr mig tillräckligt för att det vi har ska betyda något. Det där med kärlek; jag vet inte om det är tänkt att jag ska vara en del av det.

Milow - You don't know

Åttiotre

Vore jag vem som helst skulle jag skriva om hur det känns att stå på tå när man pussar någon som man tycker himla mycket om. Jag skulle kunna berätta om hur det är att se på film och inte minnas handlingen för att något annat är viktigare. Hur en vante som alltid varit för stor plötsligt är precis lagom därför att en till hand tar upp plats.

Men jag är inte vem som helst. 

Det skrämmer mig att hålla någon i handen på promenader. Att någon fin, tycker att jag är fin. Jag är rädd att jag aldrig kommer känna att jag är tillräcklig. Rädd för att det kanske är vad som avgör om jag någonsin kommer våga. Mest av allt skrämmer det mig att jag inte vet om jag kan känna. På riktigt. Trodde att jag skulle våga men allting är så rätt nu. Och jag ändå så fel.

Jag känner mig skyldig att ge när jag får. Och fastän jag tror att jag vill så kväver det mig. 

Åttiotvå

Jag dricker juice i ett glas med elva isbitar. Det hade utlovats solsken idag men molnen är tjocka. Jag menar nog något annat än vädret egentligen.

Jag lyssnar på Beth Orton - Heartland truckstop men ni får lyssna på den här låten istället då den andra inte finns att hitta på youtube.

Åttioett

Det skrivs så mycket om kärlek. Så mycket om hur fantastiskt det är att falla för någon. Och det gör mig så förvirrad. Förtvivlad. Är jag den första att känna något annat?

Jag föreställer mig känslan när man kastar sig ut för ett stup som skrämmande men ändå helt fantastisk. Fängslande. Något man vill uppleva om och om igen. Men det här känns inte så. Det känns mer som världens längsta trappa med trappsteg som bara blir högre och högre för varje steg man tar. Svårt att ta sig upp - ingen aning om hur man tar sig ner igen.

Jag trodde att jag skulle veta att det var värt det men jag har ingen aning. Jag får och får och får, vill ge och ge och ge. Vet inte hur. 

Letar fel, hittar inget. 

Och ni fina läsare; jag önskar att jag kunde ge er mer, för ni ger mig så mycket. Men jag tror ni måste vänta på mig. 

Åttio

Vet ni? Jag gör allt det där som jag är så himla rädd för. Faller, tror jag. Försöker att inte tänka så mycket, det är så svårt att andas då. Om jag var rädd innan var det inget jämfört med vad jag är nu. Jag vet inte riktigt om det är rätt när det känns såhär skrämmande. Men jag vet att jag vill. 

Nerina Pallot - Learning to breathe

Sjuttonio

Jag ägde ingen polotröja den där dagen. Gör det inte nu heller. Jag tycker det är fult med kragar som sitter åt högt uppe på halsen. I alla fall så passar det inte mig. 

Jag hade gått igenom liknande saker så många gånger tidigare men jag kunde inte minnas att man skulle ha en mätare på halsen också. Det gjorde mig förvirrad. En klisterlapp på fel ställe spelade så stor roll den där dagen. Jag hade ju hoppats kunna dölja allt, plötsligt skulle det bli så mycket svårare. 

Jag missade första lektionen, det gjorde mig lite extra nervös. Några få visste ju, jag ville helst inte berätta för dem andra. Det är svårt att vara lugn när man vet att varenda hjärtslag registreras.

Det var i ettan på gymnasiet och jag kunde inte riktigt förstå hur allt hade blivit sådär. Jag ville inte att någon skulle veta att jag gick runt och bar på en sak som skulle mäta mitt hjärta. Jag ville inte verka döende, för jag var ju inte det. 

Klisterlapparna, slangarna och apparaten på magen talade ett tydligt språk. Ett språk som var fel. För problemet satt inte där.

Kroppen har olika sätt att säga till om något är fel, vi har nog alla hört att det är så. Men det är svårt att ta sådant på allvar. Man letar fel som man vet hur man ska laga. Eller inte laga. Allt annat finns inte. Fast det är precis vad det gör. Finns. Hela tiden. Även om ingen riktigt vill veta om. 

Jag var stressad och pressad i några år. För många år. Med ett hjärta som ropade att jag inte kunde fortsätta sådär. Och jag ville inte lyssna. Men det är inte okej att må hur som helst. Kom ihåg det.