Etthundratrettiotvå

Ibland när jag har svårt att somna tänker jag på alla andra som ligger ensamma i sina sängar precis som jag. Det är så fruktansvärt sorgligt att tänka på. Jag undrar vilka som gör det frivilligt och vilka som liksom ligger där och saknar. Saknar något. Någon. 

Sen tänker jag på alla som ligger bredvid någon. Jag undrar om de ens reflekterar över det, om de uppskattar det så som jag tror att jag skulle göra. Jag undrar om de någonsin tänker på vi som inte har någon. Jag undrar om någon ligger tätt intill någon den älskar och tycker synd om mig. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. 

Dessutom undrar jag om vilka som är flest, de som är ensamma eller de som inte är det? Jag tänker såhär: ensamma personer är en, icke ensamma personer är två. Det borde tala för att det är fler som inte är ensamma. Jag kan ha helt fel, men jag hoppas, hoppas att jag har rätt. 

Etthundratrettioett

Han hade grå jacka, mörka jeans, vita sneakers och halsduk och jag såg honom redan när han rundade hörnet på den röda tegelbyggnaden. Vi hade bestämt möte utanför ingången som var placerad några korta meter därifrån och han var punktlig. Jag också.

Jag kom från ett annat håll och rundade därför aldrig något hörn på någon tegelbyggnad. Istället korsade jag en gata och jag vet inte om det hade samlats vatten längs de nedslitna trottoarkanterna eller om det bara är något som jag har fantiserat dit i efterhand. Våra blickar möttes i alla fall tidigare än att jag hade hunnit upp honom och jag tittade bort i något ögonblick för att andas och hinna ikapp. Han var längre än jag hade föreställt mig honom och hans hår både ljusare och kortare. Vi sa hej, jag ville skaka hand men han gav mig en kram som var halv och det blev lite konstigt. Men så fanns det så mycket som gjorde mig nervös den där dagen att en halv kram snabbt sorterades bort för att ge plats för annat.

Vi rörde oss ifrån tegelbyggnaden och för andra gången den dagen korsade jag gatan med de nedslitna trottoarkanterna. Vi pratade, jag minns inte om vad men jag minns att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Rakt fram? Ner på marken? Var tittar man egentligen? Jag sökte svaret hos honom och han tittade framåt så jag bestämde mig för att göra samma sak. Då och då växlade vi blickar, han kändes bekant fast ändå inte.

Jag gick med händerna långt nere i fickorna, jag är inte helt säker men jag tror han lät armarna hänga fria. Det var en lördag men inte särskilt trångt på gatorna. Vi gick nog ganska nära varandra ändå. Vi åkte rulltrappa upp till ett café placerat på andra våningen i en mindre galleria och jag kan inte minnas om vi stod på samma trappsteg eller inte. Kanske stod jag på steget ovanför honom.

Etthundratrettio

Ibland förstår jag inte hur jag hamnade här. Jag borde inte vara så svår att älska. Jag borde inte vara så svår att tycka om. Jag borde vara någon som någon vill ha vid sin sida.

Jag har liksom prickat av allt på den där listan med stort p. Prestationslistan. Utåt sett har mitt liv varit en enda spikrak linje uppåt. Jag har en framtid som spås som ljus av de flesta som jag stöter på längs vägen, och jag tror på dem. För jag kan nog det mesta förutom just en sak. 

Om det fanns en lista i kärlek så skulle jag inte ha något att pricka av.

Jag kan inte kalla mig för en förlorare när det kommer till kärlek för jag har aldrig satsat något. Fastän jag alltid har valt trygghet före allt annat i mitt liv så är det nog just otrygg som jag är. Och det är trygghet jag behöver. Någon som vill ligga bredvid mig när det känns som att sängen snurrar eller någon som vill hålla om mig när jag gråter så mycket att jag inte kan stå på benen. 

Etthundratjugonio

För några veckor sedan läste jag en himla fantastisk bok. Den heter "Arnes kiosk - en roman om kärlek" och är skriven av Karin Stensdotter. Boken är 367 sidor lång och stundvis ganska seg. Men, sen finns det vissa stycken som är så fantastiska att jag undrar om jag någonsin tidigare har läst något som känts så rätt. Dessa tre stycken bland annat:

Etthundratjugoåtta

I onsdags köpte jag astmamedicin för 517 kronor. Det är ungefär en tredjedel av vad min kropp behöver för att fungera under pollensäsongen. 

Idag är det lördag, eller söndag beroende på hur man ser det. Jag var bjuden till två fester ikväll men jag stannade hemma och städade rummet och pyntade med syrener istället. Det är nog bland det finaste som finns tycker jag. Syrener alltså, inte att städa rummet på en lördagskväll. 

"Ska du ha besök" frågade mamma. "Nej" svarade jag.

Etthundratjugosju

Ibland när jag vaknar väldigt tidigt på morgonen och just precis ska somna om tänker jag att det det finns viktigare saker än sömn. Soluppgångar till exempel. Om jag någonsin träffar någon så hoppas jag att han vill gå upp och se på soluppgången vid havet med mig.

Susie Suh - Give me heart

Etthundratjugosex

Det där om att det känns som att man ska gå sönder: jag vet ju att jag inte kommer att göra det. Jag bara önskar att det fanns någon där ute som ville kämpa för mig för det känns som att jag har kämpat ensam alldeles för länge nu.

Joshua Radin - They bring me to you