Nittotvå

Jag vet inte riktigt när jag insåg att det inte skulle bli vi ändå. Kanske var det när jag skulle visa dig den där speciella platsen och du gick förbi. Jag hade ingen lust att stanna dig, det kändes inte längre som att det spelade någon roll. Men det borde ha spelat roll, jag borde ha brytt mig.

Jag har bara berättat för en person om den där platsen och historien den bär på. Om alla tårar som har runnit längs mina kinder just där vinden blåser lite starkare. Jag tänkte att ni skulle bli två om den hemligheten den där söndagen för tre veckor sedan. 

Kanske ville jag bara visa någon. Jag trodde att du var den där någon. Men någonstans längs vägen inser man att det inte räcker med någon. Det spelar så väldigt stor roll vem den där någon är. Det måste vara rätt.

Och du behöver någon som inte är jag precis som jag behöver någon som inte är du.

Nittioett

Vi valde en bänk längs strandpromenaden. Jag satte mig längst ut på ena sidan och fastän det fanns mycket plats placerade du dig precis bredvid mig. Det kändes lite konstigt att du ville sitta så nära när vi skulle prata om förbjudna kyssar och raseriutbrott. Jag frågade om du trodde på riktig kärlek. Du sa att det är överskattat, att jag förväntar mig för mycket. Jag hörde vad du sa men ville inte lyssna. Vet inte om jag vill vara en del av kärlek om det inte är så som jag tänker mig det. Vet bara att jag önskar att det ska vara ännu lite mer fantastiskt än jag föreställer mig det. 

- Det är som att försöka tända eld när det inte finns någon luft i rummet, sa du och jag tror kanske att jag behöver någon som tror på något mer än så.

Nittio

Det ligger en gul tandborste bredvid din blåa i badrumsskåpet nu. Jag vet inte vad jag tycker om vad den står för, jag vet bara att jag borde tycka mer än vad jag gör. Känna mer. Jag vet inte om det handlar om min rädsla för att falla eller det faktum att kanske vi inte är rätt för varandra. 

Jag har aldrig haft en tandborste hos någon, jag vet liksom inte hur det ska kännas. Men jag tror att det ska kännas mer än såhär. Och jag vet inte om jag ska fortsätta på något som kanske inte ens har börjat eller om jag ska vänta lite och försöka andas för mig själv ett tag.

Åttionio

Lily Allen - The fear

Åttioåtta

Jag fick min första riktiga kyss när jag var 14 år. Det var på baksidan av en stor hotellbyggnad, vi stod i slutet på en öde bakgata, och jag var inte riktigt beredd. Solen hade just gått ner och mammas armbandsur runt min handled påminde mig om att jag borde vara tillbaka i lägenheten väldigt snart.

Han som tog initiativet var lika gammal som mig och hans föräldrar hade, precis som mina, valt att spendera januarimånaden på soligare breddgrader. Jag befann mig nästan tusen mil hemifrån och ironiskt nog kom killen som blev min första kyss från min hemstad.

Jag hade flipflop med rosa pärlor på fötterna den där kvällen för sex år sedan. De var två storlekar för stora och vi kunde inte skratta oss trötta åt mina försök att springa med dem på fötterna. Egentligen hade vi inte bråttom någonstans men vi måste ändå känt på oss att tiden var dyrbar eftersom vi skyndade så.

Morgonen därpå skulle han resa hem och han viskade mitt hemtelefon-nummer tre gånger i mitt öra innan vi skiljdes åt. 13 dagar senare skulle jag vara hemma och han sa att han skulle ringa mig då. Jag minns att jag tyckte att det var fint att någon som kunde få så många andra ville ha någon som mig.

Han ringde samma dag som jag kom hem och fyra dagar senare träffades vi. När han försökte kyssa mig och jag vände bort ansiktet för att ge honom en kram istället såg hans bruna ögon att någonting inte var som det ska. Jag hade en förvirrad förklaring till varför vi var bättre utan varandra och gav honom aldrig en chans att ifrågasätta.

Egentligen handlade det bara om att jag var rädd att han inte skulle vilja ha mig för alltid.

Åttiosju

Du hade inga vantar och det var inte en kväll vi skulle dela på mina.

- Så du tycker att det är bättre att spara på känslor?

- Nej, men jag vill heller inte slösa på dem.

Åttiosex

Jag läser sällan mina gamla texter. Jag menar sånt jag skrev för år som känns som evigheter sedan. Det är lätt att tycka något om det nu, skämmas över vem man var. Vem man inte var. 

Kanske behöver jag vänta några år till för att kunna känna det där som ordet distans ska stå för. Vad det nu är, jag undrar om det är möjligt att få det till något sånt här. Och det är så lätt att tro att man har nått målet när man inte ens kommit halvvägs. 

Ibland förstår jag inte alls vad jag skrivit. Hur jag skrivit. Men så läser jag meningar som "ibland är det viktigare att få andas än att kamma håret" och jag förstår precis. Fastän det kanske vore bättre om jag inte förstod så betyder det himla mycket för mig att jag fortfarande gör det. 

Jag önskar att jag kunde förklara bättre. Om hur det är att sitta på en kulle och gråta så mycket att man undrar om man är den enda i hela världen som aldrig får slut på tårar, för att sedan cykla hem och fortsätta som vanligt. Skratta lite, med ett hål i det där ömtåliga innanför revbenen.