Jag skyndar iväg till en fest där jag inte känner många alls och fastän jag brukar tycka att det är roligt med nya människor vill jag bara hem. Kramar från ytliga bekanta känns falska och en hand som letar sig in under min tröja får mig att känna mig så trasig. Så ofrivilligt förstörd. Jag ljuger om en annan fest och cyklar hem ensam fastän klockan är alldeles för lite.
För mig är allting lite för mycket just nu.
Det låter som en klyscha, men det är sant. Det blir lättare med tiden. Det kanske inte slutar göra ont, men till slut kan man andas nästan som vanligt och tro på att det kommer något bättre. Men för en tid får man koncentrera sig på att överleva. Och passa på att gråta när man skalar lök.
SvaraRaderaDu beskriver den där känslan som ibland dyker upp o tid o otid (Främst otid såklart) så otroligt bra. fint och ja, jag känner igen mig.
SvaraRaderaS: Tack för dina ord! Jag tror på dig. Jag kan liksom andas redan nu, himla bra är det. Jag behöver nog bara lite tid och lite fler tårar.
SvaraRaderajosephine: Åh, tack så himla mycket! Det betyder jättemycket för mig att veta det! :)