Etthundra

Jag undrar när kroppen säger stopp. Kommer den någonsin ropa att nu får det vara nog och nu är det dags att du börjar känna något? Jag undrar om man kan vara en sten för alltid, för jag har varit det alldeles för länge nu och jag tror att det måste bli min tur snart. Jag undrar hur länge man måste betala priset för att man en gång, för år som känns som evigheter sedan, tog beslut om att kasta känslor i soptunnan. 

Nittionio

En himla massa omständigheter har gjort att jag inte har något fast jobb. För det mesta jobbar jag ändå. De dagar jag inte har något jobb syr jag något och intalar mig själv att jag har köpt det för pengarna jag skulle ha tjänat på en arbetsdag. Det känns lite mer okej att vara hemma då. 

Nittioåtta

Jag vet inte varför jag inte kan skriva för tillfället. Läsarantalet sjunker rejält när man inte publicerar inlägg och det är ju inte så konstigt. Vad som är konstigt, men mest bara underbart, är att så många ändå hittar hit. Läser och tycker till om hon som inte riktigt finns. 

Fast på riktigt finns jag ju. Jag har upplevt allt det jag skriver om. Alla fina ord ni ger mig, det värmer något otroligt. Den här bloggen, så obetydlig bland miljontals andra, har spelat så stor roll för mig. Och det är tack vare er. 

Nittiosju

Den var en lördag, på självaste påskafton, som vi träffades för första gången. Jag hade redan hunnit boka om vår träff två gånger och egentligen passade det inte särskilt bra den där dagen heller. Någonting tycktes liksom alltid vara i vägen och jag var så himla osäker. Jag tänkte att det kanske var ett tecken på att vi inte borde ses. Jag kände mig inte alls redo, men på något sätt måste viljan att träffa honom varit lite större den där dagen. 

Jag vet inte om det gör någon skillnad, det som jag ska berätta. Men vi har skrattat åt det i efterhand och kanske kan ni skratta med oss. Jag har tänkt hit och dit om jag ska berätta eller inte. Men jag tycker att ni är de finaste läsarna som finns och jag vill nog att ni ska veta det här. För han hittade mig här. På bloggen. Hur det riktigt gick till tar evigheter att förklara så jag tror vi nöjer oss med att konstatera att en enda stor slump gjorde att han lärde känna mig här före vi träffades i det verkliga livet.

När jag gick för att möta honom den där lördagen var jag så nervös att jag knappt kunde stå på benen. För han visste ju allt. Allt det där som ingen ska veta. Vi hade suttit vid samma bord i en matsal ett år tidigare och jag minns att han var klädd i en grön piké och verkade helt ointresserad av vem jag var. Jag tänkte att det var fint, att jag var intressant för det jag skrev, den jag var, och inte för det som andra har fallit för. Jag tänkte att det kanske var annorlunda. Att det skulle göra hela skillnaden.

Det här kan låta jättefånigt. Men när jag skrev mina första blogginlägg, till exempel det här, trodde jag aldrig att mitt nittiosjunde inlägg skulle handla om detta. Det som jag inte riktigt vet vad det är. Det som kanske är ingenting för så himla många men hela världen för mig. Jag tror jag har vågat lite. 

Och överlevt.

Nittiosex

Jag har svårt att bilda meningar idag. Jag vill ge er så himla mycket, men jag vet liksom inte var jag ska börja.

När jag inte kan skriva försöker jag göra andra kreativa saker. Därför att kreativitet är det finaste som finns tycker jag. Idag har jag sytt ett blommigt linne med två volanger som egentligen skulle varit tre om tyget hade räckt till. Jag har snurrat bristfälliga piruetter in i en tom spegelsal och tänkt att livet nog är lite vackrare än jag förstår. Dessutom har jag läst böcker som skulle göra mig lite klokare men mest bara förvirrade mig mer. 

Allt detta har jag gjort därför att jag helst inte vill tänka på det där som jag inte kan skriva om. Min rädsla för att aldrig bli kär. 

Jag ska skriva om det en dag. 

Nittiofyra

- Var det sådär fantastiskt som jag tror att det var? Tänkte du att henne vill jag dela resten av mitt liv med?

- Nej, det gjorde jag inte.

- Men ni var väl tillsammans i fyra år? Jag tror du måste förklara bättre för jag förstår inte.

Han gav mig ingen förklaring. 

Jag tycker mest att det verkar dumt att leva tillsammans med någon som man tycker är okej. Säger hon som aldrig varit kär, tänker någon. Men för mig räcker inte med att ha en hand att hålla i när det är mörkt ute. För mig är det viktigt att det är handen på någon som får mig att tappa andan varje gång han rör vid mig. Jag vill egentligen inte tänka det här, men kanske är det därför som jag inte har någon hand att hålla i. 

Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att den där handen finns någonstans. Och att den passar allra bäst med min.

Nittotre

Jag skulle kunna berätta himla mycket om vem jag är. Jag vill nog berätta himla mycket mer än vad som riktigt platsar här. Som att jag inte kan skilja på höger och vänster eller att jag pratar jättemycket om allt och ingenting när jag är nervös.

Men det ska jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om pengar, om att det finns de som tror att man är lite mera människa om man har tjugo hundralappar i plånboken än om man har en.

Jag har alltid varit tacksam för att jag aldrig riktigt behövt reflektera över min relation till pengar. Det har liksom alltid funnits där om jag har velat ha. Det finns många familjer som har mer pengar än min, men också himla många som inte har det. Det farliga med att ha mycket pengar, är att man lätt kan tro att det är så mycket mer än just pengar.

Det är lätt att inbilla sig att man blir mer accepterad om man har en väska som kostar tusenlappar eller en tröja som kostar lika mycket som fem nästan identiska tröjor från h&m. Och det fanns nog en tid i mitt liv då jag trodde att prislappen på mina kläder var detsamma som mitt mänskliga värde. Det var då det var lite lättare att gå igenom skolkorridorerna om jag hade dyra jeans istället för billiga. Det var då jag kunde tänka att mina skor i alla fall kostade mer än de som tjejen framför mig i matsalskön hade på fötterna, och det gjorde det lite mindre outhärdligt att stå kvar. För sanningen är den att fastän jag egentligen kände mig som ingen alls så kunde jag lura mig själv att jag var någon om jag hade rätt märke på skorna. 

Kanske är det för att jag alltid har haft pengar att slösa på sådant som många andra inte har råd med, som jag blir så upprörd när folk påstår något med en antydan om att pengar på något sätt skulle säga något om en människa. Kanske är det för att jag själv har försökt vara någon genom att sätta ett pris på mig själv som jag vet att det är så fel. Att det inte fungerar, inte existerar. 

Och hur det än är, hur många tusenlappar man än har på banken eller i plånboken eller under madrassen, så måste man inse att man måste känna att man är någon utan det för att kunna leva på riktigt.