Etthundrasjuttio

Det är en del som fortfarande skickar så otroligt fina ord till min mejl. Och varenda ett får mig att nästan gå sönder av glädje. Det var en dålig liknelse, det jag vill säga är nog att jag tror att jag blir lite mera hel av era fina ord.

Den här bloggen är över på så många sätt och vis, men ni håller den levande. För det vill jag säga tack. Tack för att ni lyser upp mina dagar och tack för att ni fortfarande hittar hit.

Jag flyttade 120 mil för inte så länge sedan, till något nytt och alldeles eget. Till en stad där jag kände ingen och till en utbildning som jag kände alldeles för lite för. På tre månader förändrades så mycket och jag har nog inte hittat min plats riktigt ännu. Jag är inte så bra på sånt, jag är bättre på att känna mig vilsen. Därför känner jag mig ganska så tom just nu. Och mest av allt känner jag att jag aldrig har tid. Tid för sånt som spelar roll. Ni spelar roll. Jag hoppas att min nya blogg ska få mig att prioritera bättre. Prioritera det som får mig att må bra.

Min nya adress heter omdublundarsåfinnsjaginte och jag hoppas att vi ses där.

Etthundrasextionio

Jag känner mig som lite av en svikare när jag inte skriver här. Alla fina ord ni lämnar här betyder så mycket. Ni får mig att vilja skriva. Jag vill, vill, vill så väldigt mycket hålla denna blogg vid liv. Men jag kan inte, för kärleken svek mig och jag känner mig lite som en förlorad själ som inte hittar orden.

Det har varit fint att ni ville läsa. Det betyder så oerhört mycket för mig. Tack!

Etthundrasextioåtta

Tack vare fantastiska läsare har den här bloggen betytt otroligt mycket för mig. Jag kan aldrig tacka er nog mycket för att ni har valt att följa mig här. Ni har stöttat mig till att våga.

Den här bloggen blev början på något av det finaste i mitt liv. Jag träffade någon och jag blev kär. Det känns fruktansvärt att tänka på att vi har träffats för sista gången. Jag vill inte riktigt veta av att vi har sagt hejdå och avslutat något som kändes så rätt.

Jag vill inte göra allting svårare än det redan är. Jag kan inte längre hålla en blogg om kärlek vid liv när jag har sagt hejdå till min egen.

Etthundrasextiosju

Jag önskar att jag var en sån som vill slå på något när livet är jobbigt. Sanningen är den att jag inte är i närheten av att vara en sån person. Jag är mer en sån som kryper ihop under täcket och aldrig tycks få slut på tårar. 

Livet placerade ut ett bäst-före-datum och vi passerade det idag. Jag vet inte om jag tror på bäst-före-datum, jag tror ju mer på kärlek. Just därför känns det som att jag har svikit mig själv och allt det där som vi så väldigt mycket var. 

Han heter Simon och han var min första kärlek.

Etthundrasextiosex

Jag är rädd att allt det här ska likna en klyscha. Det känns konstigt att jag startade den här bloggen för snart ett halvår sedan. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hålla en blogg om kärlek vid liv så länge, jag som inte hade några kärlekshistorier att berätta.

Om det är något jag vill förmedla här så är det sanning och verklighet. Jag vill att det ska kännas på riktigt. För det här är verklighet och ingenting annat. Det är jag och mitt liv, bara sådär.

Jag har aktat mig för kärlek så himla länge. Och helt plötsligt, just när jag väljer att berätta om det pinsammaste i hela världen, så hittar han mig. Och jag blundade och sköt det framför mig och kastade bort tid som skulle kunnat varit vår för att jag inte visste hur jag skulle göra. Hur gör man? Faller man bara sådär? Vad händer sen? Vem är jag sen? När går jag sönder? Jag gör allt det där som jag i så många år har sagt åt mig att aldrig göra.

Kanske kommer jag sluta som trasig. Men jag har träffat någon värd att chansa för. Snart kommer livet emellan oss, men just precis nu är det han och jag.

Om än för en väldigt kort stund så är det ändå på riktigt. Det handlar Om kärlek.

Etthundrasextiofem

Han viskar att jag är perfekt och jag tror jag går sönder lite för varje gång orden passerar mina hörselgångar. För även om jag mår bättre nu så är jag ändå oförmögen att tycka om mig själv efter 20 år. Och fastän jag inte vill något annat än att vara nära honom så förstår jag inte hur han kan vilja vara nära mig.

Det är vad som gör det här så svårt. 

Missy Higgins - Warm whispers

Etthundrasextiofyra

Idag lever över 6,6 miljarder människor på jorden. Det gör mig så väldigt liten. Jag brukar tänka på det ganska ofta, hur obetydlig en människa kan vara. Det gör mig himla förvirrad.

Ibland blir jag väldigt glad när jag tänker på det, för att det är otroligt hur en människa kan göra så stor skillnad. Men mest blir jag bara rädd. För jag vill ju också göra skillnad och det känns så svårt. Hur kan jag, bland 6,6 miljarder andra, spela roll?

Och det känns liksom lite hopplöst att spela roll för världen när jag inte ens kan spela roll för mig själv.