Om kärlek

Etthundrasjuttio

2009-11-03T23:18:00.005+01:00

Det är en del som fortfarande skickar så otroligt fina ord till min mejl. Och varenda ett får mig att nästan gå sönder av glädje. Det var en dålig liknelse, det jag vill säga är nog att jag tror att jag blir lite mera hel av era fina ord.

Den här bloggen är över på så många sätt och vis, men ni håller den levande. För det vill jag säga tack. Tack för att ni lyser upp mina dagar och tack för att ni fortfarande hittar hit.

Jag flyttade 120 mil för inte så länge sedan, till något nytt och alldeles eget. Till en stad där jag kände ingen och till en utbildning som jag kände alldeles för lite för. På tre månader förändrades så mycket och jag har nog inte hittat min plats riktigt ännu. Jag är inte så bra på sånt, jag är bättre på att känna mig vilsen. Därför känner jag mig ganska så tom just nu. Och mest av allt känner jag att jag aldrig har tid. Tid för sånt som spelar roll. Ni spelar roll. Jag hoppas att min nya blogg ska få mig att prioritera bättre. Prioritera det som får mig att må bra.

Min nya adress heter omdublundarsåfinnsjaginte och jag hoppas att vi ses där.

Etthundrasextionio

2009-08-24T14:58:00.005+02:00

Jag känner mig som lite av en svikare när jag inte skriver här. Alla fina ord ni lämnar här betyder så mycket. Ni får mig att vilja skriva. Jag vill, vill, vill så väldigt mycket hålla denna blogg vid liv. Men jag kan inte, för kärleken svek mig och jag känner mig lite som en förlorad själ som inte hittar orden.

Det har varit fint att ni ville läsa. Det betyder så oerhört mycket för mig. Tack!

Etthundrasextioåtta

2009-08-16T16:55:00.004+02:00

Tack vare fantastiska läsare har den här bloggen betytt otroligt mycket för mig. Jag kan aldrig tacka er nog mycket för att ni har valt att följa mig här. Ni har stöttat mig till att våga.

Den här bloggen blev början på något av det finaste i mitt liv. Jag träffade någon och jag blev kär. Det känns fruktansvärt att tänka på att vi har träffats för sista gången. Jag vill inte riktigt veta av att vi har sagt hejdå och avslutat något som kändes så rätt.

Jag vill inte göra allting svårare än det redan är. Jag kan inte längre hålla en blogg om kärlek vid liv när jag har sagt hejdå till min egen.

Etthundrasextiosju

2009-08-15T18:18:00.008+02:00

Jag önskar att jag var en sån som vill slå på något när livet är jobbigt. Sanningen är den att jag inte är i närheten av att vara en sån person. Jag är mer en sån som kryper ihop under täcket och aldrig tycks få slut på tårar.

Livet placerade ut ett bäst-före-datum och vi passerade det idag. Jag vet inte om jag tror på bäst-före-datum, jag tror ju mer på kärlek. Just därför känns det som att jag har svikit mig själv och allt det där som vi så väldigt mycket var.

Han heter Simon och han var min första kärlek.

Etthundrasextiosex

2009-08-10T12:13:00.007+02:00

Jag är rädd att allt det här ska likna en klyscha. Det känns konstigt att jag startade den här bloggen för snart ett halvår sedan. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hålla en blogg om kärlek vid liv så länge, jag som inte hade några kärlekshistorier att berätta.

Om det är något jag vill förmedla här så är det sanning och verklighet. Jag vill att det ska kännas på riktigt. För det här är verklighet och ingenting annat. Det är jag och mitt liv, bara sådär.

Jag har aktat mig för kärlek så himla länge. Och helt plötsligt, just när jag väljer att berätta om det pinsammaste i hela världen, så hittar han mig. Och jag blundade och sköt det framför mig och kastade bort tid som skulle kunnat varit vår för att jag inte visste hur jag skulle göra. Hur gör man? Faller man bara sådär? Vad händer sen? Vem är jag sen? När går jag sönder? Jag gör allt det där som jag i så många år har sagt åt mig att aldrig göra.

Kanske kommer jag sluta som trasig. Men jag har träffat någon värd att chansa för. Snart kommer livet emellan oss, men just precis nu är det han och jag.

Om än för en väldigt kort stund så är det ändå på riktigt. Det handlar Om kärlek.

Etthundrasextiofem

2009-08-05T21:36:00.001+02:00

Han viskar att jag är perfekt och jag tror jag går sönder lite för varje gång orden passerar mina hörselgångar. För även om jag mår bättre nu så är jag ändå oförmögen att tycka om mig själv efter 20 år. Och fastän jag inte vill något annat än att vara nära honom så förstår jag inte hur han kan vilja vara nära mig.

Det är vad som gör det här så svårt.

Missy Higgins - Warm whispers

Etthundrasextiofyra

2009-08-04T17:30:00.000+02:00

Idag lever över 6,6 miljarder människor på jorden. Det gör mig så väldigt liten. Jag brukar tänka på det ganska ofta, hur obetydlig en människa kan vara. Det gör mig himla förvirrad.

Ibland blir jag väldigt glad när jag tänker på det, för att det är otroligt hur en människa kan göra så stor skillnad. Men mest blir jag bara rädd. För jag vill ju också göra skillnad och det känns så svårt. Hur kan jag, bland 6,6 miljarder andra, spela roll?

Och det känns liksom lite hopplöst att spela roll för världen när jag inte ens kan spela roll för mig själv.

Etthundrasextiotre

2009-08-03T20:46:00.004+02:00

Jag tycker inte om killar med bilar som tutar på mig. Jag tycker inte om killar som visslar när man går framför dem på gatan. Eller de som ropar. Eller killar som tittar sådär. Sådär, ni vet.

Jag tycker om killar som håller upp dörren. De som frågar om det gick bra när man råkar knuffas i en folkmassa. Jag tycker om de som skjutsar på cykelsadeln när pakethållaren är trasig. De som lånar ut sin jacka när det är kallt och man har glömt sin egen hemma.

Etthundrasextiotvå

2009-07-31T15:42:00.005+02:00

Det är inte lätt att tycka om mig. Mest för att jag inte på riktigt kan tro på att någon kan göra det. Nästan lika mycket för att det skrämmer mig mer än allt annat i hela världen.

Men jag tycker om honom. Inte bara för att han går bredvid och nära fastän man går i motvind med mig och inte bara för att jag har försökt stöta bort honom så många gånger men han ändå står kvar. Jag tycker om honom för hans sätt att välja ord när han pratar. För att det finns så mycket där innanför, så mycket som jag tror att jag skulle tycka väldigt mycket om. Jag tycker om honom för att han lär mig så mycket och för att han rättar misstag som ingen annan. För att han skrattar när jag gråter, för att han vill ligga nära när vi ser på film. För att han är ett huvud längre än mig och jag måste stå på tå när vi pussas. För att jag inte trodde att jag var någon som ville hålla någon i handen, men med honom vill jag.

För att han är den första som jag känner såhär för.

Etthundrasextioett

2009-07-27T23:22:00.005+02:00

Det har blivit lite jobbigt att bo i en väska. Eller i en flyttkartong. Eller i ett rum utan möbler. I en stad utan vänner.

Pappa brukar säga att jag är ivrigast i hela världen. För att jag är hemskt dåligt på att vänta. Jag väntar nästan aldrig, därför blir jag lite galen av att inte veta var jag kommer att bo om en månad. Jag kan inte sitta stilla och vänta på ett jobb eller två och alldeles för tjocka böcker och tentaångest, det ger mig myror i benen.

Så jag springer. Fast det är bland det värsta jag vet kan jag inte sluta när jag väl har börjat. Jag förstör ett nyopererat knä och irriterar benhinnor. Det var nog ingen slump att kryckorna följde med hit. För nu är det vi två igen.

Helst vill jag bara vara två med någon annan och jag hatar att livet kommer emellan oss.

För jag saknar honom.

Etthundrasextio

2009-07-26T22:06:00.007+02:00

Det är söndag och kväll och luften är ljummen fastän klockan är mycket. Jag lyssnar på den här låten när ett par stannar till på trottoaren över gatan. Det är mörkt ute, de står nära varandra i skenet från en gatlykta.

Det är en levande gata och människor passerar förbi mest hela tiden. Ändå känns det där paret speciellt. De liksom granskar varenda fönster som för att föreställa sig ett liv innanför väggarna. Det är ett sånt där stort och gammalt stenhus där man bor i våning och inte i lägenhet.

Och jag känner mig lite i vägen där jag sitter på balkongen. Men sen tänker jag att det finns nog inte mycket som är i vägen när man känner sådär.

Etthundrafemtionio

2009-07-26T13:41:00.006+02:00

Fina Anna skrev och undrade: Kan du inte berätta mer, fina A? Vart har du flyttat? Vad är dina planer? Vad ska du göra i höst? Vad är dina drömmar?

Jag ska börja studera till hösten. Studera ekonomi. Det känns lite fel att berätta om det här, ni som stöttar mitt skrivande så fantastiskt. Som ingen annan har gjort (och det betyder hela världen för mig). Så många säger att det är siffror som jag kan och det är väl delvis sant. Men om hela sanningen ska fram så är det nog bokstäver som jag tycker bäst om just nu.

Ekonomi är inte vad jag vill ägna resten av mitt liv åt men det är en omväg som jag har valt att gå. Feg eller strategisk beroende på hur man ser det. Jag ser det mest som att jag bygger en fallskärm i fyra år. För sen ska jag våga chansa, med något att falla tillbaka på ska jag satsa allt på det som har räddat mig igenom år av mörka tankar.

Jag vill jobba med att hjälpa människor. Och jag vill bidra med det som jag är bäst på. Vad det är vet jag inte riktigt ännu. Jag vet att jag skulle känna mig tom om jag jobbade för något vars främsta syfte var att tjäna pengar. Dessutom känns tanken på att ägna mitt liv åt något som jag inte brinner för väldigt fel, jag är för mycket drömmare för att inte tro på något mer än så.

För jag vill göra skillnad.

Jag vet inte riktigt hur det kommer att bli med bloggen till hösten. Just nu känns det som att jag aldrig vill sluta skriva men det kan bli svårt med studier och jobb. Och ett liv utöver det. Men jag hoppas att vi kommer att fortsätta att ses, om än inte lika ofta. För jag trivs så väldigt bra här bland er.

Etthundrafemtioåtta

2009-07-24T23:03:00.003+02:00

Jag vill skriva så mycket om honom. Jag vill skriva allt om honom. Om hur han tar på mig utan att jag går sönder. Om hur han pressar gränser och krossar murar och det är fruktansvärt. Men mest fruktansvärt rätt.

Jag är livrädd men jag tycker om honom alldeles för mycket för att låta min rädsla förstöra detta. Jag tycker om att jag inte kan sätta ord på vad vi är. Jag tycker om att det känns oviktigt att definiera vad vi är. För det viktiga är att jag vill vara med honom. Och han får mig att må bättre.

Och jag trodde aldrig att jag kunde känna så.

Etthundrafemtiosju

2009-07-20T22:30:00.001+02:00

Om jag fick bestämma skulle skolkataloger avskaffas därför att de framkallar mer ångest än de gör nytta. Det skulle finnas ett villkor för att få ta emot organ som skulle bygga på att man då måste vara beredd att donera sina egna när man inte längre har användning för dem. Regnväder skulle alltid följas av solsken. Och alla kläder skulle säljas med tillhörande ord. För att det är så himla fint.

Etthundrafemtiosex

2009-07-19T18:30:00.015+02:00

I samma klass som mig på högstadiet gick killen med det busiga håret. Han som kunde strunta i skolan för att han spåddes en lysande karriär inom det mesta som hade med sport att göra och han som liksom aldrig lät livet vänta. Han som alla tjejer önskade som pojkvän inte bara därför att han hade de blåaste ögonen utan för att det var något med hans blick som gjorde den så svår att sätta ord på.

Alla utom jag var intresserade. Eller så var jag det men hade så mycket annat för mig som jag trodde var viktigare. Som att prestera bäst men mest av allt att överleva det där som kändes omöjligt och kallades livet.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men såhär i efterhand har det kommit fram att han försvarade mig när jag var som skörast. För några dagar sedan hörde han av sig. Och jag inser hur man trodde att man var osynlig när man i själva verket inte var det. Hur man inte trodde att någon förstod, när någon gjorde det.

Etthundrafemtiofem

2009-07-18T16:18:00.014+02:00

Kära världens finaste läsare, oftast känns det som att ingen förstår. Men ni förstår. Tack!

Yael Naïm - Far far

Etthundrafemtiofyra

2009-07-16T19:19:00.007+02:00

Vi höll varandra i handen och jag tänkte att kanske är det här början på oss och det måste bygga på ärlighet.

- Jag vet inte riktigt, men det här, det skrämmer mig.

- Vad?

- Att hålla någon i handen, att hålla dig i handen. Jag vet inte om jag är någon som håller någon i handen. Känns det inte lite konstigt för dig?

- Inte det minsta.

Och jag älskade hur han inte ens tvekade när han svarade.

Etthundrafemtiotre

2009-07-14T23:02:00.000+02:00

Jag vet inte vilka som har följt mig sen första början, och jag vet inte om ni minns, men jag berättade om mitt dåliga självförtroende här. Det var egentligen himla slarvigt av mig. Att blanda ihop självförtroende och självkänsla sådär. Men kanske inte så himla konstigt heller. För jag tycker allt det där är så fruktansvärt jobbigt och vill helst inte närma mig det alls.

Man kan nog säga att jag har ett helt okej självförtroende. Jag vet vad jag kan och inte kan. Jag känner till mina svaga respektive starka sidor. Den där självkänslan däremot, den sorterades bort när jag började leva för prestationer. Jag trodde att ett bra självförtroende skulle ge mig den där friden som jag inte kunde finna inom mig. Jag trodde att prestationer skulle göra det lätt för mig att älska mig själv. För helst av allt ville jag ju bara älska den jag var, så som vi alla vill.

Det hela är så väldigt sorgligt egentligen. Hur jag har slängt bort så många år, hur jag aldrig riktigt har tyckt om mig själv. Alls. Jag har blandat ihop misslyckade prestationer med hål i själen och lycka med passerade målsnören.

Jag önskar ingen annan den väg jag, medvetet eller omedvetet, valde. Men tyvärr har jag svårt att tro att jag är ensam. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga. Eller så vet jag det. Jag vill att ni ska öppna ögonen, jag vill att ni ska tycka lite mer om er själva. För man vinner ingenting på att leva i en lögn, även om den ibland känns som den enda sanningen.

Etthundrafemtiotvå

2009-07-13T22:33:00.006+02:00

MoZella - Light years away

Etthundrafemtioett

2009-07-12T22:07:00.012+02:00

Egentligen ville jag bara vara någon som någon ville älska. Det viktigaste var inte att älska någon, utan att bli älskad. Jag trodde att det var så. Och jag ville vara någon som någon ville vara med, någon som någon föll för och någon som någon ville leva bredvid. För ett tag. Helst för alltid.

Jag vet inte riktigt när under vägen som jag slutade se mig för. Jag blev fartblind - i min stress att bli någon, någon tillräcklig, tappade jag bort den jag var. Jag snurrande in mig mer och mer, föll djupare och hårdare för varje gång. Helt plötsligt förstod jag inte alls vad människor såg i mig. I andras ögon gjorde jag allt det där som man skulle göra och lite till, i mina ögon var allting fel. Otillräckligt.

Jag gav mig aldrig en chans att inse att saker och ting hade förändrats. Och en dag ville någon försöka älska mig och jag visste inte vem jag var att älska. För jag hade tappat bort mig själv.

Etthundrafemtio

2009-07-11T23:37:00.010+02:00

Pappa menar på att det är för att jag inte mår riktigt bra som jag har börjat ställa väckarklockan varje morgon. Jag vet att han inte tycker om min morgonrutin och därför smyger jag genom våningen så tyst jag bara kan. Det gör mig lite ledsen, inte att jag måste smyga utan att jag vet att tanken på mig kan göra honom så fruktansvärt ledsen.

Jag skyndar ner för trapporna och med musik i öronen kan jag bara ana ett svagt ljud när porten slår igen bakom mig. Ibland är gatan helt tom på bilar när jag korsar den. Jag har aldrig sett mig själv som en morgonmänniska men jag finner det himla vackert att se en stad vakna till liv.

Jag vet att han inte tycker om att jag säger att jag behöver känna marken passera under mig. Jag vet att han tror att det handlar om något annat. Och kanske har han all rätt att tro det. Jag har ljugit alldeles för många gånger om hur jag mår. Men jag tror faktiskt att det är annorlunda nu. För ibland behöver jag bara sitta på stentrappan och titta på näckrosorna i en halvtimme för att dagen ska kännas lite lättare. Jag önskar att han förstod, men gamla lögner är så svåra att radera.

Etthundrafyrtionio

2009-07-11T18:56:00.006+02:00

Jag har mellanlandat. Flyttat till det som hade blivit mitt hem om det inte vore för att jag snart flyttar här ifrån. Till det som ska bli bara mitt. Förutom kläder i överflöd är en madrass och en lampa ungefär allt jag för tillfället äger.

För fyra dagar sedan sa jag hejdå till några av de viktigaste i min värld. Idag sitter jag 119 mil ifrån dem och tänker att det som har varit kommer aldrig någonsin att vara igen. Och vet ni, hur fruktansvärt chockerande det än kändes att höra dem säga de där orden så kändes det rätt.

För mest av allt behöver jag det här.

Jag har somnat innanför samma väggar i alldeles för många år. Jag har behövt en nytt fönster för sömnlösa nätter hur länge som helst. Nu har jag det.

Etthundrafyrtioåtta

2009-07-09T13:10:00.002+02:00

Egentligen är det konstigt. Hur man borde veta. Men inte vet alls. Hur känns det?

Jag vet bara att han säger att han saknar mig och jag önskar att vi kunde ligga bredvid varandra nu.

Etthundrafyrtiosju

2009-07-09T12:48:00.009+02:00

Det var en söndag som skulle bli måndag och vi låg i hans säng. Han låg innerst. Nära väggen men mest av allt nära mig. Det var en kylig och sen sommarkväll. Från ett öppet fönster smög fjäderlätta vindar som lämnade osynliga fotspår på min kropp. Men han var varm och jag tyckte något mer om hans hud mot min hud.

- Jag tror kanske att du är min första kärlek.

Etthundrafyrtiosex

2009-07-04T15:43:00.009+02:00

Det ska ju handla om kärlek här och jag känner att jag har misslyckats med det den senaste tiden (det har mest blivit om något annat som inte riktigt hör hemma här). Jag tänkte därför vara tyst i några dagar och sedan hoppas jag komma tillbaka med så mycket ord om kärlek att vi nästan spricker.

Samtidigt vill jag passa på att tacka er. För att ni är så himla fantastiska. Jag vet att jag har sagt det flera gånger tidigare men jag vill säga det igen. Ni är de finaste läsarna som finns.

Lite extra tacksam är jag för att ni är så många som tar er tid och kommenterar. Av de etthundrafyrtiofem inlägg som finns publicerade här har bara tretton lämnats okommenterade. Slump eller inte är just inlägg nummer tretton utan kommentarer. Vill ni läsa om något som kanske inte var kärlek men ändå himla speciellt så kan ni läsa det där.

Etthundrafyrtiofem

2009-07-04T15:34:00.003+02:00

Brett Dennen - Heaven

Etthundrafyrtiofyra

2009-07-02T23:56:00.008+02:00

Det finns de som inte tror på förändring. Som inte tror på människan. Det skrämmer mig nog mest av allt i hela världen. Jag blir livrädd därför att jag tror och jag vill inte ha fel. Jag tror så fasligt mycket på att människan föds god och på att världen kan bli bättre för så otroligt många.

Att inte tro, det är liksom att erkänna sig besegrad av en lögn. För mig är det att slänga bort meningen med livet. För jag tror att meningen med livet är att göra världen lite bättre.

På sitt sätt.

Etthundrafyrtiotre

2009-07-02T09:57:00.004+02:00

Det är lite kärlek att börja morgonen såhär tycker jag.

Etthundrafyrtiotvå

2009-07-01T21:02:00.018+02:00

Det finns så mycket att ta för givet här i livet. Jag har lärt mig att inte ta bästa vänner för givet (om det kan ni läsa här). Jag har lärt mig att det inte är en självklarhet att kunna gå i trappor. För några år sedan insåg jag att jag inte alltid kommer kunna krama min farmor tio gånger per dag om jag vill. För alltid finns inte.

Det pratas så mycket om att man inte uppskattar. Men jag vill påstå att vi gör det. Hela tiden.

Jag uppskattar himla mycket. Kanske de mest konstiga saker. Jag brukar tänka på att tomma sommargator är något av det finaste som finns när jag cyklar hem mitt i natten, bland annat. Jag har till och med ett dokument på datorn som handlar om sommargator. Och om barfota fötter mot varm asfalt. Och havet. Havet är nog det finaste jag vet. Precis som kärlek alltså.

Vad uppskattar du?

Etthundrafyrtioett

2009-06-30T19:54:00.015+02:00

Från villakvarter till lägenhet mitt i centrum. Från gräsmatta till balkong. Från 250 cm i takhöjd till 360.

Fiskbensparkett.

Mina föräldrar flyttar till mitt drömboende i samma veva som jag flyttar hemifrån.

Om två månader flyttar jag till eget. Tills dess ska jag ägna förmiddagar åt att dricka kaffe på balkongen och dansa barfota på fiskbensparkett. Detta är min första lediga sommar på fem år. Den är oplanerad och det ger mig ångest. Men jag har bestämt mig för att inte ha det.

Om ungefär en vecka flyttar jag. Från staden som jag har drömt mig ifrån i alldeles för många år. Nu händer det verkligen. Kvar lämnar jag han som skrev sitt första kärleksbrev till mig. För ungefär en vecka sedan.

Etthundrafyrtio

2009-06-28T19:05:00.018+02:00

När kvällarna var mörka och jag var på väg hem ensam brukade jag dansa på gatorna. Jag hade bestämt mig för att inte vara rädd och det kändes det lite lättare så. Jag var så liten då, fast det visste jag ju inte. Jag trodde att jag såg så stor ut. För stor. Jag minns att jag kände mig så liten där innanför. Jag minns att jag undrade om insidan någonsin skulle hinna ikapp utsidan.

Jag dansar inte på gator längre. Och det skrämmer mig. Har jag vuxit ifrån det?

Jag minns natten då jag skulle fylla 20 år. Hur jag liksom så plötsligt insåg att jag lämnade tonåren bakom mig. Och det kändes himla stort. Jag skulle just somna när jag tände sänglampan och sträckte mig efter mitt rosa block och penna som alltid ligger redo på ett avstånd inte längre än en armsträckning från sängen. Texten blev osammanhängande och jag famlade mest efter ord. Men ändå. Något viktigt. För mig.

"Idag fyller jag 20 år. Det är svårt att sova när man är ensam och det känns lite konstigt för jag brukar ju inte känna så. Det har ju mest handlat om att jag mår dåligt här. Och det gör mig ledsen. Har jag slösat bort åtta år av mitt liv, för visst mådde jag bra när jag fyllde 12? Kanske är det vad tonår handlar om. Ångest. Kan inte fatta att jag lämnar det bakom mig nu. Det både skrämmer och förvirrar mig. Jag har alltid känt att tonår är allt jag inte kan men nu känns det som att tonår är det enda jag kan. Det känns som att jag inte vet något annat. [...]

Jag vet inte om jag passar in i vuxenvärlden men som tonåring har jag försökt och inte lyckats. Därför måste detta bli bättre. För såhär dåligt kan jag inte må för alltid. Jag vet det! En dag måste det vända."

Etthundratrettionio

2009-06-27T21:08:00.015+02:00

Det var i början på sommarlovet, jag var sjutton år och till hösten skulle jag börja tvåan på gymnasiet. Det hade gått bra, det där första året. Jag hade gått ut med de betyg jag förväntades gå ut med och jag kände ingen speciell oro över att fortsätta så två år till. Jag hade funnit min plats bland nya vänner och kände nog för första gången att tonår var något som jag skulle överleva och inte tvärt om.

Det var soligt den där dagen. Han var tre år äldre än mig och han frågade och jag svarade. Han var allt det där som jag inte var; spontan, obrydd och lite galen. Framförallt så var han levande i mina ögon. Han hade hoppat av skolan för länge sedan och han tittade på mig som om jag var det finaste i hela världen. Han frågade efter mitt telefonnummer och det var den enda frågan jag lämnade obesvarad.

Vi stötte ihop lite här och var efter den där dagen men jag vände alltid bort blicken. En kväll när vi råkade stå nära sa han att jag var för fin för honom. Och jag tänkte att han har säkert rätt men jag vill ha honom ändå.

Etthundratrettioåtta

2009-06-26T18:26:00.005+02:00

Regina Spektor - Laughing with

Etthundratrettiosju

2009-06-25T00:11:00.010+02:00

Det har varit rätt så tyst här från min sida i några dagar. Inte för att jag inte har haft tid. Inte för att jag inte har haft något att skriva.

Utan för att, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men mitt liv rasade samman för några dagar sedan och jag har inte varit säker på vad jag kan berätta om det för er.

Det låter så stort med ett liv som rasar samman och jag brukar ha en tendens att förstora saker. Men det här är stort. Alldeles för stort.

Man läser om det i tidningar. Man ser det på tv. Man hör någon viska lite för högt om någon som känner någon som känner någon. Men man tror aldrig någonsin att det existerar bakom de där vitmålade väggarna som man själv på sätt och vis vuxit upp innanför.

Min mardröm är verklighet för den viktigaste i mitt liv. Och jag har levt precis bredvid i arton år utan att ana någonting.

(Jag skulle aldrig ta mig rätten att skriva om något som kan skada personer i min närhet. Jag kommer därför inte att skriva mer om vad som händer. Detta inlägg går inte att kommentera. Det är mest till för att ni ska veta varför det kan komma att bli tyst här ett tag.)

Etthundratrettiosex

2009-06-23T13:50:00.004+02:00

Jag såg dig först. Och enda anledningen till att jag försökte cykla förbi var att jag visste att jag inte skulle kunna låta bli att säga det.

- Jag saknar dig.

Jag minns inte vad du svarade.

Etthundratrettiofem

2009-06-21T01:02:00.013+02:00

Det där om att bygga murar; jag vet alldeles för mycket om det.

Man kan ägna så många år åt att bygga murar. Och så länge man aldrig slutar, så länge man hela tiden fortsätter att bygga känner man sig stark. Man tänker att just nu mår jag bra för just nu är jag trygg. Man är okrossbar.

Det är så himla lätt att fortsätta så. För murarna liksom bygger sig själva efter ett tag. Snabbare och starkare och högre och tjockare. Plötsligt är det inte tio murar utan tio tusen.

Men så kommer en dag då man inte längre minns varför man började. Och man undrar vad det var som man ville skydda. Man undrar vad det var som var så värdefullt och så viktigt att försvara. Vad finns där innanför alla dessa murar?

Och det visar sig att man har kvävt något. Det där något stavas känslor.

Etthundratrettiofyra

2009-06-19T12:12:00.014+02:00

Det midsommarafton och solen skiner inte lika starkt som jag hade hoppats på men jag tror inte det spelar så stor roll idag.

Angel Taylor - Like you do

Etthundratrettiotre

2009-06-18T23:15:00.014+02:00

Jag vill veta mer om dig. Vem är du? Är du den coola tjejen som alla vet vem hon är, är du den blyga bokmalen som hellre lyssnar än pratar. Är du tjejen som alltid får ragg på krogen eller den som tror att hon kommer vara oskuld tills hon dör?

Typ så. För du verkar vara så lik mig. Men jag förstår om det är lite skrämmande att lämna ut sig själv sådär.

Jag är nog tjejen som inte gör så mycket väsen av sig. Som finns, och som folk liksom passerar i korridorer eller på gatan men inte riktigt lägger märke till. Beroende på vem man jämför med har jag både fler och färre vänner än någon annan. För min egen del har jag aldrig riktigt förstått varför jag har så pass många vänner som jag har. Ibland kan jag få för mig att jag känner mina vänner så väldigt mycket mer än de känner mig. Tyvärr ligger det nog mycket sanning i det. För jag är hon som lyssnar, hon som man ringer när pojkvännen har gjort slut eller när man känner sig sådär ensam fastän man inte riktigt vet varför. Och själv gör jag lite tvärt emot och berättar ingenting om ensamheten under täcket eller tårarna på skoltoaletterna.

I skolan var jag hon som kände sig som ingen alls men som var precis som alla andra. Jag var studiemotiverad i hemlighet och hon som blev röd om kinderna när lärare öppet gav henne beröm för något hon gjort. Jag skrattade bort fina ord men innerst inne betydde de allt för mig då.

Jag vet inte varför, men jag har liksom alltid känt mig genomskinlig. Jag är hon som presenterar sig för han som hon träffade på en fest för två helger sedan för att hon tror att han inte minns henne. Men det gör han ju. Jag är hon som någon annan hälsar på på stan när hon har tänkt passera obemärkt förbi för att hon inte tror att hon är någon man lägger på minnet. Precis som jag alltid har känt att jag inte riktigt passar in så syns inte tankar om genomskinlighet på utsidan. Därför kan jag nog verka lite mer självsäker och bekväm i mig själv än jag egentligen är.

Jag skulle inte påstå att jag är särkilt blyg eller tystlåten, även om det självklart varierar beroende på sinnesstämning och sammanhang. Fastän jag kanske inte är den som pratar mest eller med flest så har det alltid varit himla viktigt för mig att stå för var jag tycker.

När jag går ut tycker jag bäst om att dansa med mina vänner och jag får nog lika mycket blickar som någon annan även om jag blundar för lite för många av dem. Jag är inte hon som går hem med någon som jag inte känner men jag dömer heller inte de som gör det.

Jag har aldrig varit någon, och är inte någon som alla vet vem hon är. Det har heller aldrig varit något som jag strävar efter. Jag kan räkna mina närmaste vänner på en hand och jag är väldigt tacksam för att jag har fem personer som jag vet alltid kommer att finnas vid min sida.

Mest av allt vill jag vara som alla andra står det i en bok fylld med ord som inte spelar någon roll för någon annan än mig. Hur jag än vrider och vänder så inser jag nog att jag är precis just det. Bara lite mer osäker och lite mer rädd för det finaste som finns.

Etthundratrettiotvå

2009-06-15T22:00:00.006+02:00

Ibland när jag har svårt att somna tänker jag på alla andra som ligger ensamma i sina sängar precis som jag. Det är så fruktansvärt sorgligt att tänka på. Jag undrar vilka som gör det frivilligt och vilka som liksom ligger där och saknar. Saknar något. Någon.

Sen tänker jag på alla som ligger bredvid någon. Jag undrar om de ens reflekterar över det, om de uppskattar det så som jag tror att jag skulle göra. Jag undrar om de någonsin tänker på vi som inte har någon. Jag undrar om någon ligger tätt intill någon den älskar och tycker synd om mig. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.

Dessutom undrar jag om vilka som är flest, de som är ensamma eller de som inte är det? Jag tänker såhär: ensamma personer är en, icke ensamma personer är två. Det borde tala för att det är fler som inte är ensamma. Jag kan ha helt fel, men jag hoppas, hoppas att jag har rätt.

Etthundratrettioett

2009-06-15T12:18:00.010+02:00

Han hade grå jacka, mörka jeans, vita sneakers och halsduk och jag såg honom redan när han rundade hörnet på den röda tegelbyggnaden. Vi hade bestämt möte utanför ingången som var placerad några korta meter därifrån och han var punktlig. Jag också.

Jag kom från ett annat håll och rundade därför aldrig något hörn på någon tegelbyggnad. Istället korsade jag en gata och jag vet inte om det hade samlats vatten längs de nedslitna trottoarkanterna eller om det bara är något som jag har fantiserat dit i efterhand. Våra blickar möttes i alla fall tidigare än att jag hade hunnit upp honom och jag tittade bort i något ögonblick för att andas och hinna ikapp. Han var längre än jag hade föreställt mig honom och hans hår både ljusare och kortare. Vi sa hej, jag ville skaka hand men han gav mig en kram som var halv och det blev lite konstigt. Men så fanns det så mycket som gjorde mig nervös den där dagen att en halv kram snabbt sorterades bort för att ge plats för annat.

Vi rörde oss ifrån tegelbyggnaden och för andra gången den dagen korsade jag gatan med de nedslitna trottoarkanterna. Vi pratade, jag minns inte om vad men jag minns att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Rakt fram? Ner på marken? Var tittar man egentligen? Jag sökte svaret hos honom och han tittade framåt så jag bestämde mig för att göra samma sak. Då och då växlade vi blickar, han kändes bekant fast ändå inte.

Jag gick med händerna långt nere i fickorna, jag är inte helt säker men jag tror han lät armarna hänga fria. Det var en lördag men inte särskilt trångt på gatorna. Vi gick nog ganska nära varandra ändå. Vi åkte rulltrappa upp till ett café placerat på andra våningen i en mindre galleria och jag kan inte minnas om vi stod på samma trappsteg eller inte. Kanske stod jag på steget ovanför honom.

Etthundratrettio

2009-06-14T17:46:00.012+02:00

Ibland förstår jag inte hur jag hamnade här. Jag borde inte vara så svår att älska. Jag borde inte vara så svår att tycka om. Jag borde vara någon som någon vill ha vid sin sida.

Jag har liksom prickat av allt på den där listan med stort p. Prestationslistan. Utåt sett har mitt liv varit en enda spikrak linje uppåt. Jag har en framtid som spås som ljus av de flesta som jag stöter på längs vägen, och jag tror på dem. För jag kan nog det mesta förutom just en sak.

Om det fanns en lista i kärlek så skulle jag inte ha något att pricka av.

Jag kan inte kalla mig för en förlorare när det kommer till kärlek för jag har aldrig satsat något. Fastän jag alltid har valt trygghet före allt annat i mitt liv så är det nog just otrygg som jag är. Och det är trygghet jag behöver. Någon som vill ligga bredvid mig när det känns som att sängen snurrar eller någon som vill hålla om mig när jag gråter så mycket att jag inte kan stå på benen.

Etthundratjugonio

2009-06-14T13:54:00.007+02:00

För några veckor sedan läste jag en himla fantastisk bok. Den heter "Arnes kiosk - en roman om kärlek" och är skriven av Karin Stensdotter. Boken är 367 sidor lång och stundvis ganska seg. Men, sen finns det vissa stycken som är så fantastiska att jag undrar om jag någonsin tidigare har läst något som känts så rätt. Dessa tre stycken bland annat:

Etthundratjugoåtta

2009-06-14T00:05:00.013+02:00

I onsdags köpte jag astmamedicin för 517 kronor. Det är ungefär en tredjedel av vad min kropp behöver för att fungera under pollensäsongen.

Idag är det lördag, eller söndag beroende på hur man ser det. Jag var bjuden till två fester ikväll men jag stannade hemma och städade rummet och pyntade med syrener istället. Det är nog bland det finaste som finns tycker jag. Syrener alltså, inte att städa rummet på en lördagskväll.

"Ska du ha besök" frågade mamma. "Nej" svarade jag.

Etthundratjugosju

2009-06-13T14:25:00.004+02:00

Ibland när jag vaknar väldigt tidigt på morgonen och just precis ska somna om tänker jag att det det finns viktigare saker än sömn. Soluppgångar till exempel. Om jag någonsin träffar någon så hoppas jag att han vill gå upp och se på soluppgången vid havet med mig.

Susie Suh - Give me heart

Etthundratjugosex

2009-06-10T23:33:00.009+02:00

Det där om att det känns som att man ska gå sönder: jag vet ju att jag inte kommer att göra det. Jag bara önskar att det fanns någon där ute som ville kämpa för mig för det känns som att jag har kämpat ensam alldeles för länge nu.

Joshua Radin - They bring me to you

Etthundratjugofem

2009-06-10T00:35:00.010+02:00

Det var vi två i trappuppgången till ett parkeringshus. Utanför ett smutsigt fönster hade lördagsnatten övergått till söndagsmorgon. Men det, om något, kändes oviktigt den där natten i början på maj månad.

Med ryggen lutad mot det smutsiga fönstret satt jag stelt och obekvämt på ett kallt element. Jag försökte finna ord att beskriva hur det är att vilja uppskatta livet när det känns som att varje dag handlar om att överleva, men rösten skar sig och det rann tårar i en takt som gjorde det omöjligt att torka kinderna torra innan det kom nya. Jag vet inte varför det kändes så viktigt att ändå fortsätta försöka. Kanske var det mitt sätt att visa att jag vägrar acceptera att jag mår såhär.

Du rörde dig fram och tillbaka på en yta av bara några meter. Jag var så fokuserad på din rörelse att jag aldrig riktigt uppfattade orden som kom från din mun. Jag vet inte om det spelade någon roll att jag inte hörde vad du sa. Din närvaro gjorde det. Spelade roll. Och jag tror aldrig att du riktigt kommer förstå vad det betydde för mig.

Jag vet inte varför, kanske insåg du att vi skulle bli kvar ett tag, för du satte dig ner på det smutsiga stengolvet och det kändes inte alls som något du brukade göra.

Jag vet inte hur jag hamnade där, men genom att placera ett ben på var sida av dina höfter kunde jag ligga på dina ben utan att ens snudda vid golvet. Jag låg där, tittade upp i taket och tänkte minst tusen tankar men mest nog bara på oss. Och du pussade på min mage jag-vet-inte-hur-många-gånger. Sedan andades vi i varandras öron och jag sa att det är sånt som man skulle vilja spara i en burk. Därför att det inte går. Vi andades lite extra när vi satt där. Om det var för att vi skulle minnas så var det till ingen nytta för jag minns inte hur det känns längre. Kanske var det för att vi båda kände på oss att det var en natt som aldrig skulle upprepas.

Sedan lånade jag dina sockar som var alldeles för stora och du tog mina skor i handen innan vi började promenera hem. Asfalten var kall mot mina fötter och det började duggregna. Du bar mig över en vattenpöl.

Etthundratjugofyra

2009-06-08T23:01:00.009+02:00

Antalet flyttkartonger blir fler och det känns som att jag flyr från något mer än jag flyttar till något. Det borde inte vara såhär. Jag borde inte känna såhär.

Maria Mena - Sorry

Etthundratjugotre

2009-06-04T23:52:00.008+02:00

Hej fina läsare!

Det är första gången jag skriver ett meddelande till er såhär och det känns faktiskt lite konstigt. Jag tänkte bara berätta att jag kommer att vara borta från bloggen några dagar. Jag ska umgås med en av de finaste vännerna jag har och se en av mina största idoler live. Gavin DeGraw heter han och han har gjort denna och denna och denna låt. Och så himla många fler alldeles fantastiska låtar såklart.

Jag är tillbaka på tisdag igen. Tills dess får ni väldigt gärna klaga lite extra mycket här.

ps. Den senaste tiden har jag varit dålig på att svara på era fantastiska kommentarer, men mitt liv är lite upp och ner just nu. Jag lovar att svara så fort jag är hemma igen.

Etthundratjugotvå

2009-06-04T00:39:00.008+02:00

Jag undrar om jag alltid kommer vara såhär ensam.

Natalie Merchant - My skin

Etthundratjugoett

2009-06-03T21:27:00.013+02:00

Jag försöker förstå, jag försöker verkligen göra det. Men så gav jag verkligen bort något till någon som jag trodde skulle ta hand om det och det känns som att han tog en del av mig och kastade den i marken. Och jag vet inte riktigt hur man samlar ihop sig själv. Det är så dumt hur man är försiktig i så många år och sedan när man väl bestämmer sig för att våga så gör man det med någon som visar sig vara precis det som man varit så rädd för. I hela mitt liv har jag varit rädd för det här. Varit rädd för honom.

Jag tänker erkänna: när vi gick åt olika håll den där soliga fredagen när vi sa hejdå ville jag vända mig om. Jag tänkte att det inte kunde vara rätt, vi hade ju något. Jag hade en sådan lust att springa ikapp honom och placera min hand i hans. Den passade ju där. Men så tänkte jag på honom, och hans hjärta, jag ville inte såra honom när jag snart skulle flytta. Det känns dumt att skriva nu, men jag trodde nog ändå att jag var någon som han kunde vilja ha och jag trodde nog att han skulle falla. Men så trodde jag också att han var någon helt annan än han är och han har bevisat det nu; hos honom finns inget jag behöver.

Mest av allt är jag så väldigt besviken på mig själv. Hur jag kunde sitta och titta någon som han i ögonen och berätta om min naivitet och inte förstå att han skulle utnyttja den.

Etthundratjugo

2009-06-02T21:46:00.006+02:00

Ni är ungefär hundra personer som tittar in här dagligen, hur lite jag än skriver så klickar ni er ändå in här. Jag tycker att det är himla fint att ni gör det och det betyder nog mer än ni riktigt förstår för mig. Jag tycker att ni är väldigt duktiga på att kommentera och ge mig fina ord och ni får mig att vilja skriva.

Den här bloggen var inte tänkt att fortsätta såhär länge. Hade jag vetat det hade jag bland annat aldrig börjat med rubriker i stigande nummerordning. Mest för att det gör det omöjligt att rensa bland inlägg av den lite sämre kvaliteten men också för att (nu går jag händelserna i förväg och om en himla fin person skulle läsa detta skulle han rynka lite på pannan och säga att jag gör det alldeles för ofta) det ser så förvirrande ut med rubriker som trehundratrettiotre eller femhundranittiosju.

Jag trodde aldrig att jag ens skulle skriva ett tjugonde inlägg när jag startade bloggen. Jag hade ju inte så mycket att skriva om kärlek, tänkte jag. Kanske har jag inte det nu heller, hur mycket jag än önskar att jag det var så. Men något måste det betyda, att det händer att jag knapprar små utkast på mobilen när jag cyklar till jobbet på morgonen för att jag inte ska glömma bort att skriva om det här sedan.

Det jag egentligen ville komma till var att jag tänkte höra vad ni tycker och tänker om det ni ser och läser här. Kritisera så ska jag göra allt för att förbättra: Vill ni ha mer av något? Vill ni ha mindre eller inget alls av något annat? Skriver jag för långa texter? För korta? För snurriga? Skriver jag för ofta? För sällan? Är layouten tråkig eller rent av ful? Är textstorleken för liten så att det blir jobbigt att läsa? Finns det något särskilt ni vill veta om mig som ni undrar över? Jag vill veta allt och svarar på det mesta.

Etthundranitton

2009-06-01T18:31:00.005+02:00

Jag promenerade sju kilometer i ett försynt solsken några timmar innan dagen skulle övergå till morgondag. Jag hatar att springa men kan numera skylla på ett opererat knä som behöver tid för att läka. Inte för att jag inte kunnat skylla på det förut, jag har dragits med knäskador sedan jag fick knäskålen ur led på en idrottslektion i åttan. Men på något sätt känns det lite mer mer okej nu när jag har ett ärr som bevis på att allt inte är som det ska med mitt vänstra knä.

Jag promenerade snabbt och ensam. Framför mig gick människor två och två, nära. De flesta höll varandra i handen, vissa inte, men det syntes liksom ändå vilka som var och vilka som inte var. Tillsammans. Det är fint tycker jag, hur man kan se sådant.

Par efter par skyndade jag förbi. Hade det funnits ett målsnöre så hade jag passerat det först av alla. Jag kämpar för att gå i mål som vinnare när jag ironiskt nog ändå ser mig som den största förloraren. Jag undrar varför det är så, varför jag känner mig tvungen att stressa förbi alla som har någon vid sin sida bara för att jag inte har någon bredvid mig. Jag håller ingen i handen och jag känner mig tvingad att kompensera för det på något sätt. I detta fall genom att vara lite snabbare och gå lite längre.

Egentligen handlar det nog inte bara om den där promenaden. Det handlar om allt. Varför är det okej för alla som har någon vid sin sida att ta det lugnt medan jag som inte har någon ständigt måste prestera för att inte känna mig helt misslyckad? Jag är ingen tävlingsmänniska men av någon anledning har detta blivit en tävling för mig. En tävling jag aldrig kan vinna. För sanningen är den att hur snygg jag än gör mig, hur många vänner jag än har och hur smart jag än verkar vara så är jag inget jämfört med er som har någon. Någon som ni älskar och som älskar er tillbaka.

Etthundrarton

2009-05-31T21:22:00.006+02:00

Det var som om hans ansikte ständigt präglades av något slags allvar. Han skrattade inte alls så ofta som jag hade önskat, men när han gjorde det, då lyste hela ansiktet upp. Jag vet inte om det var för att det hände så sällan eller om det verkligen var något speciellt med hans sätt att skratta.

Ibland kändes det som att han gick och bar på världens största hemlighet, och jag som bryr mig lite väl mycket om människorna i min närhet, hade så svårt för det. Kanske gjorde han det, bar på något himla tungt, kanske gjorde han inte det. Egentligen spelar det ingen roll nu.

Han påstår att han saknar själ, och fastän jag inte tror på det, så tänker jag ibland att han kanske har rätt. Det känns så dumt att just jag väljer att falla för någon utan själ. Så himla typiskt. Och idag är det på sätt och vis femtiofem dagar sedan vi talades vid för första gången. Det betyder ingenting, fast ändå just allting.

Etthundrasjutton

2009-05-31T15:15:00.007+02:00

Jag hackar lök och gråter inte bara för att svavelsyran svider i ögonen. Det är ingen som frågar varför det rinner tårar längs mina kinder, jag vill inte att någon ska fråga heller. Jag tycker inte om frågor som saknar logiska svar. Jag minns att jag hatade kemi på högstadiet eftersom det inte fanns någon logik alls att grunda sig på. Jag kan inte förklara varför det känns såhär.

Jag skyndar iväg till en fest där jag inte känner många alls och fastän jag brukar tycka att det är roligt med nya människor vill jag bara hem. Kramar från ytliga bekanta känns falska och en hand som letar sig in under min tröja får mig att känna mig så trasig. Så ofrivilligt förstörd. Jag ljuger om en annan fest och cyklar hem ensam fastän klockan är alldeles för lite.

För mig är allting lite för mycket just nu.

Etthundrasexton

2009-05-29T00:09:00.010+02:00

Så många böcker att läsa. Så många filmer att se. Så många vänner att träffa. Så många flyttlådor att packa. Så många sömnlösa nätter att ta igen. Och jag tänker på något helt annat.

People spend so much time

every single day

runnin' 'round all over town

givin' their forever away

but no not me

Ben Harper - Forever

Etthundrafemton

2009-05-28T22:21:00.008+02:00

Jag är världsförälder. Jag skänker 100 kronor varje månad. Jag vet att det är en blygsam summa och därför skäms jag lite. Jag brukar inte berätta för folk att jag skänker pengar just för att jag skulle vilja göra så mycket mer. Vill ge bort allt jag har till någon som skulle uppskatta. Någonstans inom mig måste det ändå finnas en del av mig som tycker att jag gör det, uppskattar alltså. Som när jag köper en väska för alldeles för många hundralappar fastän jag skulle kunna köpa en likadan för halva priset. Jag hatar den delen av mig själv. Jag skrev något om det i skolan en gång och min lärare tog ut mig i korridoren, jag minns inte om det var i ettan eller i tvåan på gymnasiet, och sa; "vet du A. den delen av dig själv är högst mänsklig. Du ska vara stolt över den du är, för alla är verkligen inte som du".

Mamma har berättat att jag har pratat om fadderbarn enda sedan jag var stor nog att se Faddergalan på tv. Jag minns att jag lovade mig själv att den dagen jag hade ett fast jobb så skulle jag skänka regelbundet. Jag minns inte hur gammal jag var då, jag minns bara att tanken på att ha ett jobb kändes himla avlägsen. För några år sedan blev jag på sätt och vis fast anställd, schemalagd varannan helg. Samma dag anmälde jag mig som världsförälder för Unicef. Jag minns att jag tyckte om den jag var den dagen. Det fanns så mycket som jag hatade med mig själv just då, men just den delen av mig själv tyckte jag om. Kanske, på sätt och vis, räddade det mig lite.

Om sanningen ska fram vet jag inte riktigt om jag mår bra eller dåligt av att vara världsförälder. Jag blir mer medveten, fast på gott och ont. Jag blir medveten om att jag gör något, men också att jag gör alldeles för lite. Det är så himla dumt egentligen. Hur man kan tycka att det man gör är en droppe i havet när det i själva verket kan röra sig om väldigt många fler vattendroppar till antalet i ett barns kropp. Det, om något, spelar roll.

Etthundrafjorton

2009-05-26T23:29:00.010+02:00

Jag är rädd för mörker, råttor, leverpastej, ålderdom och mycket, mycket mer.

Och kärlek förstås. Fast det visste ni ju redan. Om det har jag ju berättat och om det kommer jag att fortsätta berätta. Men jag tror aldrig att jag har skrivit om min största rädsla. Inte här på bloggen, egentligen inte någon annanstans heller. Jag tycker det är så himla svårt nämligen. Att sätta ord på det som skrämmer mig mest i hela världen. Jag är så väldigt rädd för att bli lämnad.

Mest är jag rädd för att bli lämnad av någon jag älskar. Fast jag vet inte om man kan säga så, för det vet jag ju inte riktigt hur det känns.

Men så har jag heller aldrig smakat leverpastej.

Etthundratretton

2009-05-25T00:09:00.005+02:00

Sara Bareilles - City

Etthundratolv

2009-05-24T00:33:00.015+02:00

Vi satt på gräset i en grönklädd park när vi sa hejdå. Det var fredag och på sina ställen nästan för trångt med folk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag tyckte att det var något bra eller dåligt. Vi kändes så små, så obetydliga i något så mycket större. Jag brukar se det som en slags tröst att världen är så obegripligt oändlig när jag känner mig vilsen. Men då kändes det inte som en tröst.

Vi hade suttit på en bänk ett hundratal meter bort några veckor tidigare och jag hade berättat att jag inte kände så mycket. Inte för honom, inte för oss. Jag hade sagt att det hade hänt att killar hade fallit för mig utan att jag känt någonting. Jag brukar inte berätta sånt, det brukar inte kännas så viktigt, men på något sätt så gjorde det nog det den där gången. Kanske var det för att han kändes så skör under den där stenhårda fasaden som jag berättade. Kanske brydde jag mig redan då lite mer om honom än jag själv hade förstått.

Då, när vi satt där på den där bänken kunde jag inte för mitt liv föreställa mig att det skulle vara mina känslor som skulle väga tyngst några veckor senare. Jag trodde aldrig att jag kunde lura mig själv på det sättet. Jag har alltid varit himla lättlurad men jag har också lärt mig att det är så mycket mer än bara en svaghet. Men fortfarande, ibland bara just det; en svaghet.

Solens stålar kändes så nära men ändå så långt borta, i fredags när vi sa hejdå. Jag ville så hemskt gärna lägga min hand ovanpå hans som låg så ensam på gräset, men jag visste att det bara var att göra något svårt ännu svårare. Jag berättade att flyttlådor och växande känslor väldigt sällan slutar bra. Jag ville dra mig ur. Jag ville inte känna det jag kände för det gjorde mig livrädd. Livrädd för att gå sönder för någon som aldrig skulle gå sönder för mig.

I natt när jag körde hem så letade jag efter honom längs vägen. Jag tänkte att det fanns en chans att han skulle gå där, fast några timmar senare, på väg hem. Jag vet inte varför men jag tror att jag ville se det som han skulle se. Ville så gärna kunna se verkligheten ur hans ögon.

Plötsligt gick han där. Ensam. Och fastän det kändes som att varenda nerv i min kropp ville få armarna att vrida på ratten och vända om när jag körde förbi så fanns det något inom mig som var starkare. Något som viskade "du har tagit ditt beslut och nu får du leva med det". För jag tror faktiskt, vill hoppas, att det är bäst såhär.

Men det betyder inte att jag inte saknar, längtar och allra mest undrar.

Etthundraelva

2009-05-23T15:33:00.008+02:00

Jag vill ha någon som inte skattar åt min tro på kärlek.

Etthundratio

2009-05-22T22:53:00.009+02:00

"Du ser så trött ut, mår du verkligen bra?" frågade pappa vid middagsbordet idag. Jag minns inte om jag svarade. Pappa skulle aldrig tvinga mig att svara, han förstår mig bättre än så. "Jag vill inte prata om det" svarade jag på en annan fråga fastän det egentligen borde varit svaret på den första. Jag tror inte han förstod idag.

Etthundranio

2009-05-22T18:46:00.007+02:00

Jag sov med huvudet vid sängens fotända i natt. Jag brukar göra det när jag har svårt att somna. Allting blir liksom upp och ner då. Utsidan lite mer lik insidan. Jag vet inte varför, men jag finner någon slags ro av att sova så.

Jag har berättat det för några, att jag gör så. Men de skrattar alltid. Förstår inte. Jag tror att ni förstår lite bättre. Ni är så fina som bryr er. Bryr er om mig. Och jag ska ge er tusen fina ord åter när jag kan bilda meningar igen. Det förtjänar ni.

I natt sover jag nog också så. Upp och ner, i flanellpyjamas.

Etthundraåtta

2009-05-22T17:21:00.004+02:00

Jag satt på en bänk och grät idag. Avvarade en timme för känslor som jag inte visste fanns. Jag hade nog helst avvarat en evighet. Sedan cyklade jag hem och mamma sa att mascaran hade runnit. Jag skyllde på min pollenallergi. Hon trodde på mig, varför skulle hon inte?

Vi sa hejdå idag. Han och jag, vi. Finns inte längre. Frågan är väl om vi någonsin har funnits. Men för mig har vi nog det. Jag ska berätta om det när jag har lite perspektiv.

Etthundrasju

2009-05-21T21:28:00.012+02:00

Jag har nog aldrig känt såhär. Känt mig använd. Lurad. Bortkastad. Borttappad. Jag har aldrig gråtit över en kille. 20 år utan tårar. Någon gång måste vara den första, tyvärr. Jag hade nog hoppats på att jag skulle veta att det hade varit värt det. Men det var det inte.

Mest gråter jag nog över mig själv, frustrerad på hela situationen. Över att jag gav. Gav bort något. Och det var inte värt någonting.

Letar bakåt, till det här inlägget. Får inte sluta tro på att längtan är en sak och kärlek är något annat. Något fint. Inte som det här.

Jag går inte sönder, är alldeles hel. Kan och vill inte skriva mer om insidan just nu. Men jag önskar att jag aldrig hade träffat honom.

Etthundrasex

2009-05-21T21:01:00.005+02:00

Milow - Little more time

Etthundrafem

2009-05-20T17:26:00.008+02:00

En alldeles för vacker sommarkväll ringde min bästa vän och berättade att hon var sjuk. Vi var båda 15 år och hade just gått på sommarlov. Vi skulle börja i åttan till hösten. Fastän den där sommaren vände upp och ner på allt i min värld så trodde jag ändå att det skulle bli så, att jag skulle möta henne i korsningen och promenera med henne till skolan första dagen efter sommarlovet så som vi alltid hade gjort. Men så blev det aldrig.

Hon hade cancer, fast det ordet minns jag aldrig att vi sa. Jag minns inte alls vad vi pratade om under det där telefonsamtalet som så blixtsnabbt förändrade mitt liv, jag minns bara att från den stunden var ingenting längre som förut. Ingen var längre odödlig; min bästa vän var döende.

Jag vill så gärna minnas allting så som det var, men jag tror inte jag kan. Och kanske är det bäst så. En tumör hade växt i hjärnan på min bästa vän och hon skulle opereras. Allt var så akut, så obegripligt och så främmande för två 15-åringar med alldeles för lite livserfarenhet. Jag vet inte när man är mer redo för något som detta, jag vet bara att jag måste tro på att jag hade hanterat det på ett helt annat sätt om det hade inträffat nu. För då hanterade jag det inte alls, jag svalde hårt och vägrade prata om det som var ett faktum. Kanske var det mitt sätt att hålla mig flytande, kanske gjorde jag det för att rädda mig själv.

Hösten kom och hon var för sjuk för att gå i skolan. Det borde egentligen inte kommit som en chock, men för mig gjorde det nog det. Jag borde såklart bara promenerat förbi korsningen när jag visste att jag inte hade någon att vänta på den där första dagen efter sommarlovet. Men jag minns att jag stannade till vid korsningen några minuter, liksom för att ge henne en chans att hinna ikapp mig. En chans att hinna ikapp livet, allt det hon hade förlorat i samma stund som hon fick veta att hennes liv hänge på en alldeles för skör tråd.

Vår lärare berättade för klassen varför hon inte skulle komma till skolan på ett tag, även om de flesta redan visste. Medan mina vänner började prata om hur få foton vi hade tagit på henne det senaste året gick jag runt och tänkte på vilka läxböcker och anteckningar som jag skulle gå förbi med efter skolan. Jag trodde, naiv som jag är, att jag skulle kunna se till att hon gick ut högstadiet med oss alla andra.

När hennes liv egentligen handlade om att överleva fokuserade jag på den enda trygghet jag hade i livet. Skola. Prestationer. Det borde varit kärlek, jag vet det.

(Till saken hör att min bästa vän lever. Hon är friskförklarad efter fem långa år.)

Etthundrafyra

2009-05-19T17:12:00.003+02:00

Tingsek - I stand here still

Etthundratre

2009-05-17T19:31:00.013+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag tycker är finast; att jag måste stå på tå när jag pussar honom innan han ska springa till bussen eller att det är just han som jag pussar. Jag tror kanske att jag borde veta det innan jag fortsätter på detta. Detta någonting.

Jag vet inte varför jag inte kan tala öppet om vad jag känner. Jag skojar och skrattar och säger att jag inte vet alls till de som undrar. Hör mig själv viska att det är ingenting fastän någonting inom mig liksom försiktigt vill påpeka att orden som lämnar min mun inte är sanna. Jag lyssnar inte, tittar bort för att slippa möta blickar. Jag var ju hon som aldrig ljuger, är jag inte det längre? Jag tror, kanske mest hoppas, att jag lurar mig själv. Kanske vet jag mer än jag vill kännas vid. Kanske blundar jag för känslan för att jag inte vet hur jag bör närma mig den utan att riskera att gå sönder.

Kanske. Fast ändå kanske inte. Jag önskar att jag visste.

Det skrämmer mig att vara med honom för att jag inte vet om jag kommer, och om jag vill, falla. Vet bara att jag kan lägga märke till små saker, som ett födelsemärke på hans nacke, och tycka att det är fint. I nästa stund kan jag studera hur solen skiner genom trädkronorna där bladen inte slagit ut helt, men nästan. Det dröjer bara några dagar nu, forskare har datumbestämt när bladen kommer att vara utslagna. Jag tänker att det vore himla enkelt om jag också följde ett sådant mönster. För mig själv men kanske mest för alla andra. För honom. Jag vet inte alls vad jag behöver för att veta vad jag känner, vet inte vem jag behöver för att känna något. Solsken och stigande dagstemperatur verkar inte räcka. Fina ord liksom snuddar vid huden men försvinner lika snabbt.

Och jag vet inte varför.

Etthundratvå

2009-05-15T17:16:00.023+02:00

När jag var sex år cyklade jag in i ett staket. Jag minns att det bokstavligt talat sprutade blod från ett jack strax ovanför mitt vänstra ögonbryn. Jag skyllde på att jag hade haft så bråttom hem. Egentligen tänkte jag nog bara på något som gjorde det mindre viktigt att reflektera över vilket håll vägen svängde.

Jag tänker fortfarande väldigt mycket. På allt och lite till. Jag vet att många säger att de tänker mycket, men det händer faktiskt att jag cyklar in i lyktstolpar för att jag är så inne i mina tankar. Lite skrämmande kanske, inte minst farligt, men jag tycker nog mest att det är himla fint. Är tacksam för att det finns så mycket där, så mycket som kan, vill, bör och ska bli något.

Igår fick jag en väldans fin komplimang: "jag är stolt över att du ser världen som en möjlighet och inget annat". Jag hoppas att alla runt omkring mig ser mig så. Levande liksom. För mest är jag ju tankspridd och lite stressad. Livet är så kort, allt jag inte gör spelar så väldigt stor roll. Kanske är det därför som jag aldrig riktigt tagit mig tid och känt på saker. Jag är hela tiden på väg mot något. Jag finner inte tid att stanna upp och vänta ikapp känslor som skulle kunna betyda något. Kanske har jag stressat förbi kärlek.

Sedan tänker jag på alla som säger att man inte har levt förrän man har upplevt riktig kärlek och jag hoppas innerligt att alla dem har fel. För mitt liv måste räknas.

Jag vill nog räknas, kär eller icke kär. För att jag är jag.

Etthundraett

2009-05-14T23:30:00.008+02:00

Jag vet inte om det ska kännas såhär. På något sätt är allting precis som vanligt. Jag balanserar på trottoarkanter på väg hem från bussen och fastän jag har bråttom hinner jag tänka att himlen är som vackrast på kvällen. Det går liksom inte att skynda förbi sådana tankar.

Men någonting är inte som vanligt. Är det så att jag går runt och bär på ett leende som inte fanns där innan, eller inbillar jag mig bara det för att jag så hemskt gärna vill känna något? Hur vet man om känslor är på riktigt? Vet man någonsin det?

Hur litar man på någon?

Det där om att veta ingenting om det som borde vara allting.

Etthundra

2009-05-14T15:26:00.006+02:00

Jag undrar när kroppen säger stopp. Kommer den någonsin ropa att nu får det vara nog och nu är det dags att du börjar känna något? Jag undrar om man kan vara en sten för alltid, för jag har varit det alldeles för länge nu och jag tror att det måste bli min tur snart. Jag undrar hur länge man måste betala priset för att man en gång, för år som känns som evigheter sedan, tog beslut om att kasta känslor i soptunnan.

Nittionio

2009-05-13T20:13:00.011+02:00

En himla massa omständigheter har gjort att jag inte har något fast jobb. För det mesta jobbar jag ändå. De dagar jag inte har något jobb syr jag något och intalar mig själv att jag har köpt det för pengarna jag skulle ha tjänat på en arbetsdag. Det känns lite mer okej att vara hemma då.

Nittioåtta

2009-05-13T16:44:00.011+02:00

Jag vet inte varför jag inte kan skriva för tillfället. Läsarantalet sjunker rejält när man inte publicerar inlägg och det är ju inte så konstigt. Vad som är konstigt, men mest bara underbart, är att så många ändå hittar hit. Läser och tycker till om hon som inte riktigt finns.

Fast på riktigt finns jag ju. Jag har upplevt allt det jag skriver om. Alla fina ord ni ger mig, det värmer något otroligt. Den här bloggen, så obetydlig bland miljontals andra, har spelat så stor roll för mig. Och det är tack vare er.

Nittiosju

2009-05-11T19:17:00.018+02:00

Den var en lördag, på självaste påskafton, som vi träffades för första gången. Jag hade redan hunnit boka om vår träff två gånger och egentligen passade det inte särskilt bra den där dagen heller. Någonting tycktes liksom alltid vara i vägen och jag var så himla osäker. Jag tänkte att det kanske var ett tecken på att vi inte borde ses. Jag kände mig inte alls redo, men på något sätt måste viljan att träffa honom varit lite större den där dagen.

Jag vet inte om det gör någon skillnad, det som jag ska berätta. Men vi har skrattat åt det i efterhand och kanske kan ni skratta med oss. Jag har tänkt hit och dit om jag ska berätta eller inte. Men jag tycker att ni är de finaste läsarna som finns och jag vill nog att ni ska veta det här. För han hittade mig här. På bloggen. Hur det riktigt gick till tar evigheter att förklara så jag tror vi nöjer oss med att konstatera att en enda stor slump gjorde att han lärde känna mig här före vi träffades i det verkliga livet.

När jag gick för att möta honom den där lördagen var jag så nervös att jag knappt kunde stå på benen. För han visste ju allt. Allt det där som ingen ska veta. Vi hade suttit vid samma bord i en matsal ett år tidigare och jag minns att han var klädd i en grön piké och verkade helt ointresserad av vem jag var. Jag tänkte att det var fint, att jag var intressant för det jag skrev, den jag var, och inte för det som andra har fallit för. Jag tänkte att det kanske var annorlunda. Att det skulle göra hela skillnaden.

Det här kan låta jättefånigt. Men när jag skrev mina första blogginlägg, till exempel det här, trodde jag aldrig att mitt nittiosjunde inlägg skulle handla om detta. Det som jag inte riktigt vet vad det är. Det som kanske är ingenting för så himla många men hela världen för mig. Jag tror jag har vågat lite.

Och överlevt.

Nittiosex

2009-05-10T18:26:00.004+02:00

Jag har svårt att bilda meningar idag. Jag vill ge er så himla mycket, men jag vet liksom inte var jag ska börja.

När jag inte kan skriva försöker jag göra andra kreativa saker. Därför att kreativitet är det finaste som finns tycker jag. Idag har jag sytt ett blommigt linne med två volanger som egentligen skulle varit tre om tyget hade räckt till. Jag har snurrat bristfälliga piruetter in i en tom spegelsal och tänkt att livet nog är lite vackrare än jag förstår. Dessutom har jag läst böcker som skulle göra mig lite klokare men mest bara förvirrade mig mer.

Allt detta har jag gjort därför att jag helst inte vill tänka på det där som jag inte kan skriva om. Min rädsla för att aldrig bli kär.

Jag ska skriva om det en dag.

Nittiofyra

2009-05-08T22:07:00.014+02:00

- Var det sådär fantastiskt som jag tror att det var? Tänkte du att henne vill jag dela resten av mitt liv med?

- Nej, det gjorde jag inte.

- Men ni var väl tillsammans i fyra år? Jag tror du måste förklara bättre för jag förstår inte.

Han gav mig ingen förklaring.

Jag tycker mest att det verkar dumt att leva tillsammans med någon som man tycker är okej. Säger hon som aldrig varit kär, tänker någon. Men för mig räcker inte med att ha en hand att hålla i när det är mörkt ute. För mig är det viktigt att det är handen på någon som får mig att tappa andan varje gång han rör vid mig. Jag vill egentligen inte tänka det här, men kanske är det därför som jag inte har någon hand att hålla i.

Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att den där handen finns någonstans. Och att den passar allra bäst med min.

Nittotre

2009-05-06T19:06:00.005+02:00

Jag skulle kunna berätta himla mycket om vem jag är. Jag vill nog berätta himla mycket mer än vad som riktigt platsar här. Som att jag inte kan skilja på höger och vänster eller att jag pratar jättemycket om allt och ingenting när jag är nervös.

Men det ska jag inte skriva om nu. Jag tänkte skriva om pengar, om att det finns de som tror att man är lite mera människa om man har tjugo hundralappar i plånboken än om man har en.

Jag har alltid varit tacksam för att jag aldrig riktigt behövt reflektera över min relation till pengar. Det har liksom alltid funnits där om jag har velat ha. Det finns många familjer som har mer pengar än min, men också himla många som inte har det. Det farliga med att ha mycket pengar, är att man lätt kan tro att det är så mycket mer än just pengar.

Det är lätt att inbilla sig att man blir mer accepterad om man har en väska som kostar tusenlappar eller en tröja som kostar lika mycket som fem nästan identiska tröjor från h&m. Och det fanns nog en tid i mitt liv då jag trodde att prislappen på mina kläder var detsamma som mitt mänskliga värde. Det var då det var lite lättare att gå igenom skolkorridorerna om jag hade dyra jeans istället för billiga. Det var då jag kunde tänka att mina skor i alla fall kostade mer än de som tjejen framför mig i matsalskön hade på fötterna, och det gjorde det lite mindre outhärdligt att stå kvar. För sanningen är den att fastän jag egentligen kände mig som ingen alls så kunde jag lura mig själv att jag var någon om jag hade rätt märke på skorna.

Kanske är det för att jag alltid har haft pengar att slösa på sådant som många andra inte har råd med, som jag blir så upprörd när folk påstår något med en antydan om att pengar på något sätt skulle säga något om en människa. Kanske är det för att jag själv har försökt vara någon genom att sätta ett pris på mig själv som jag vet att det är så fel. Att det inte fungerar, inte existerar.

Och hur det än är, hur många tusenlappar man än har på banken eller i plånboken eller under madrassen, så måste man inse att man måste känna att man är någon utan det för att kunna leva på riktigt.

Nittotvå

2009-05-05T18:58:00.010+02:00

Jag vet inte riktigt när jag insåg att det inte skulle bli vi ändå. Kanske var det när jag skulle visa dig den där speciella platsen och du gick förbi. Jag hade ingen lust att stanna dig, det kändes inte längre som att det spelade någon roll. Men det borde ha spelat roll, jag borde ha brytt mig.

Jag har bara berättat för en person om den där platsen och historien den bär på. Om alla tårar som har runnit längs mina kinder just där vinden blåser lite starkare. Jag tänkte att ni skulle bli två om den hemligheten den där söndagen för tre veckor sedan.

Kanske ville jag bara visa någon. Jag trodde att du var den där någon. Men någonstans längs vägen inser man att det inte räcker med någon. Det spelar så väldigt stor roll vem den där någon är. Det måste vara rätt.

Och du behöver någon som inte är jag precis som jag behöver någon som inte är du.

Nittioett

2009-05-04T23:19:00.008+02:00

Vi valde en bänk längs strandpromenaden. Jag satte mig längst ut på ena sidan och fastän det fanns mycket plats placerade du dig precis bredvid mig. Det kändes lite konstigt att du ville sitta så nära när vi skulle prata om förbjudna kyssar och raseriutbrott. Jag frågade om du trodde på riktig kärlek. Du sa att det är överskattat, att jag förväntar mig för mycket. Jag hörde vad du sa men ville inte lyssna. Vet inte om jag vill vara en del av kärlek om det inte är så som jag tänker mig det. Vet bara att jag önskar att det ska vara ännu lite mer fantastiskt än jag föreställer mig det.

- Det är som att försöka tända eld när det inte finns någon luft i rummet, sa du och jag tror kanske att jag behöver någon som tror på något mer än så.

Nittio

2009-05-04T13:07:00.008+02:00

Det ligger en gul tandborste bredvid din blåa i badrumsskåpet nu. Jag vet inte vad jag tycker om vad den står för, jag vet bara att jag borde tycka mer än vad jag gör. Känna mer. Jag vet inte om det handlar om min rädsla för att falla eller det faktum att kanske vi inte är rätt för varandra.

Jag har aldrig haft en tandborste hos någon, jag vet liksom inte hur det ska kännas. Men jag tror att det ska kännas mer än såhär. Och jag vet inte om jag ska fortsätta på något som kanske inte ens har börjat eller om jag ska vänta lite och försöka andas för mig själv ett tag.

Åttionio

2009-05-03T23:05:00.007+02:00

Lily Allen - The fear

Åttioåtta

2009-05-03T19:48:00.008+02:00

Jag fick min första riktiga kyss när jag var 14 år. Det var på baksidan av en stor hotellbyggnad, vi stod i slutet på en öde bakgata, och jag var inte riktigt beredd. Solen hade just gått ner och mammas armbandsur runt min handled påminde mig om att jag borde vara tillbaka i lägenheten väldigt snart.

Han som tog initiativet var lika gammal som mig och hans föräldrar hade, precis som mina, valt att spendera januarimånaden på soligare breddgrader. Jag befann mig nästan tusen mil hemifrån och ironiskt nog kom killen som blev min första kyss från min hemstad.

Jag hade flipflop med rosa pärlor på fötterna den där kvällen för sex år sedan. De var två storlekar för stora och vi kunde inte skratta oss trötta åt mina försök att springa med dem på fötterna. Egentligen hade vi inte bråttom någonstans men vi måste ändå känt på oss att tiden var dyrbar eftersom vi skyndade så.

Morgonen därpå skulle han resa hem och han viskade mitt hemtelefon-nummer tre gånger i mitt öra innan vi skiljdes åt. 13 dagar senare skulle jag vara hemma och han sa att han skulle ringa mig då. Jag minns att jag tyckte att det var fint att någon som kunde få så många andra ville ha någon som mig.

Han ringde samma dag som jag kom hem och fyra dagar senare träffades vi. När han försökte kyssa mig och jag vände bort ansiktet för att ge honom en kram istället såg hans bruna ögon att någonting inte var som det ska. Jag hade en förvirrad förklaring till varför vi var bättre utan varandra och gav honom aldrig en chans att ifrågasätta.

Egentligen handlade det bara om att jag var rädd att han inte skulle vilja ha mig för alltid.

Åttiosju

2009-05-01T23:18:00.008+02:00

Du hade inga vantar och det var inte en kväll vi skulle dela på mina.

- Så du tycker att det är bättre att spara på känslor?

- Nej, men jag vill heller inte slösa på dem.

Åttiosex

2009-05-01T21:31:00.011+02:00

Jag läser sällan mina gamla texter. Jag menar sånt jag skrev för år som känns som evigheter sedan. Det är lätt att tycka något om det nu, skämmas över vem man var. Vem man inte var.

Kanske behöver jag vänta några år till för att kunna känna det där som ordet distans ska stå för. Vad det nu är, jag undrar om det är möjligt att få det till något sånt här. Och det är så lätt att tro att man har nått målet när man inte ens kommit halvvägs.

Ibland förstår jag inte alls vad jag skrivit. Hur jag skrivit. Men så läser jag meningar som "ibland är det viktigare att få andas än att kamma håret" och jag förstår precis. Fastän det kanske vore bättre om jag inte förstod så betyder det himla mycket för mig att jag fortfarande gör det.

Jag önskar att jag kunde förklara bättre. Om hur det är att sitta på en kulle och gråta så mycket att man undrar om man är den enda i hela världen som aldrig får slut på tårar, för att sedan cykla hem och fortsätta som vanligt. Skratta lite, med ett hål i det där ömtåliga innanför revbenen.

Åttiofem

2009-04-29T22:05:00.015+02:00

"Bryggor är kanske det finaste som finns" sa jag och tänkte att om jag någonsin ska våga berätta för honom så ska det vara på en brygga.

Om jag inte frös så fasligt mycket om fingrarna just nu skulle jag inte tro att det som hände i kväll, faktiskt hände. Men jag stod där på bryggan, lutade kanske lite väl mycket över räcket med blicken vandrande runt någonstans i det oändliga hålet som bara finns i mörka vattnet. Och jag försökte hitta ord att förklara.

"Det känns som att jag står på bron där borta, att allting bara strömmar förbi under mig och jag vet inte riktigt om jag ska stå kvar eller följa med" sa jag och han sa att man kan följa med en liten bit för att ta reda på om man vill fortsätta en längre bit.

"Jag har alltid stått kvar, vet inte hur man gör när man följer med" sa jag.

Åttiofyra

2009-04-28T19:35:00.015+02:00

Det där om att han kanske ligger och väntar på att jag ska ringa nu. Det där om att jag lät tvär i telefonen igår. Det där om att vi skulle träffats idag men jag skyllde på att jag slutade sent fastän halv sju egentligen inte alls är särskilt sent. Det där om att jag inte vet om jag bryr mig tillräckligt för att det vi har ska betyda något. Det där med kärlek; jag vet inte om det är tänkt att jag ska vara en del av det.

Milow - You don't know

Åttiotre

2009-04-27T22:21:00.009+02:00

Vore jag vem som helst skulle jag skriva om hur det känns att stå på tå när man pussar någon som man tycker himla mycket om. Jag skulle kunna berätta om hur det är att se på film och inte minnas handlingen för att något annat är viktigare. Hur en vante som alltid varit för stor plötsligt är precis lagom därför att en till hand tar upp plats.

Men jag är inte vem som helst.

Det skrämmer mig att hålla någon i handen på promenader. Att någon fin, tycker att jag är fin. Jag är rädd att jag aldrig kommer känna att jag är tillräcklig. Rädd för att det kanske är vad som avgör om jag någonsin kommer våga. Mest av allt skrämmer det mig att jag inte vet om jag kan känna. På riktigt. Trodde att jag skulle våga men allting är så rätt nu. Och jag ändå så fel.

Jag känner mig skyldig att ge när jag får. Och fastän jag tror att jag vill så kväver det mig.

Åttiotvå

2009-04-25T11:32:00.007+02:00

Jag dricker juice i ett glas med elva isbitar. Det hade utlovats solsken idag men molnen är tjocka. Jag menar nog något annat än vädret egentligen.

Jag lyssnar på Beth Orton - Heartland truckstop men ni får lyssna på den här låten istället då den andra inte finns att hitta på youtube.

Åttioett

2009-04-23T17:49:00.017+02:00

Det skrivs så mycket om kärlek. Så mycket om hur fantastiskt det är att falla för någon. Och det gör mig så förvirrad. Förtvivlad. Är jag den första att känna något annat?

Jag föreställer mig känslan när man kastar sig ut för ett stup som skrämmande men ändå helt fantastisk. Fängslande. Något man vill uppleva om och om igen. Men det här känns inte så. Det känns mer som världens längsta trappa med trappsteg som bara blir högre och högre för varje steg man tar. Svårt att ta sig upp - ingen aning om hur man tar sig ner igen.

Jag trodde att jag skulle veta att det var värt det men jag har ingen aning. Jag får och får och får, vill ge och ge och ge. Vet inte hur.

Letar fel, hittar inget.

Och ni fina läsare; jag önskar att jag kunde ge er mer, för ni ger mig så mycket. Men jag tror ni måste vänta på mig.

Åttio

2009-04-23T00:12:00.011+02:00

Vet ni? Jag gör allt det där som jag är så himla rädd för. Faller, tror jag. Försöker att inte tänka så mycket, det är så svårt att andas då. Om jag var rädd innan var det inget jämfört med vad jag är nu. Jag vet inte riktigt om det är rätt när det känns såhär skrämmande. Men jag vet att jag vill.

Nerina Pallot - Learning to breathe

Sjuttonio

2009-04-21T14:58:00.014+02:00

Jag ägde ingen polotröja den där dagen. Gör det inte nu heller. Jag tycker det är fult med kragar som sitter åt högt uppe på halsen. I alla fall så passar det inte mig.

Jag hade gått igenom liknande saker så många gånger tidigare men jag kunde inte minnas att man skulle ha en mätare på halsen också. Det gjorde mig förvirrad. En klisterlapp på fel ställe spelade så stor roll den där dagen. Jag hade ju hoppats kunna dölja allt, plötsligt skulle det bli så mycket svårare.

Jag missade första lektionen, det gjorde mig lite extra nervös. Några få visste ju, jag ville helst inte berätta för dem andra. Det är svårt att vara lugn när man vet att varenda hjärtslag registreras.

Det var i ettan på gymnasiet och jag kunde inte riktigt förstå hur allt hade blivit sådär. Jag ville inte att någon skulle veta att jag gick runt och bar på en sak som skulle mäta mitt hjärta. Jag ville inte verka döende, för jag var ju inte det.

Klisterlapparna, slangarna och apparaten på magen talade ett tydligt språk. Ett språk som var fel. För problemet satt inte där.

Kroppen har olika sätt att säga till om något är fel, vi har nog alla hört att det är så. Men det är svårt att ta sådant på allvar. Man letar fel som man vet hur man ska laga. Eller inte laga. Allt annat finns inte. Fast det är precis vad det gör. Finns. Hela tiden. Även om ingen riktigt vill veta om.

Jag var stressad och pressad i några år. För många år. Med ett hjärta som ropade att jag inte kunde fortsätta sådär. Och jag ville inte lyssna. Men det är inte okej att må hur som helst. Kom ihåg det.

Sjuttoåtta

2009-04-20T18:27:00.007+02:00

Jag tycker inte om sjukhus. Jag har varit där både regelbundet och mer spontant ganska mycket de senaste åren. Det är något med att sitta i främmande korridorer och vänta som gör att jag mår himla dåligt. Jag föreställer mig att varenda människa som passerar har fått ett hemskt dödsbesked, vet inte riktigt varför jag gör det.

Jag har en bild som sammanfattar min relation till sjukhus ganska bra. Det händer att jag springer iväg lite tidigare än man bör. Med något i armen till exempel.

Jag tänkte att vi skulle prata om det lite senare idag. Jag har nämligen lite svårt att skriva om kärlek just nu. Istället kan jag kanske berätta om cancerbesked eller om ett hjärta som dunkar i otakt för att man inte mår bra i själen.

Sjuttiosju

2009-04-19T22:35:00.005+02:00

Jag önskar att jag kunde skriva om vad som händer. Men jag tror jag behöver lite perspektiv. Hur man nu får det. Om jag ens vill ha det?

Jag är rädd att han vill ha någon mer än han vill ha mig. Jag är rädd för att slänga bort något som kan bli något fint.

Sara Bareilles - Gravity

Sjuttiosex

2009-04-19T14:45:00.006+02:00

På sommarlovet i nian gjorde pojkvännen till en nära vän till mig slut. Efter två år tillsammans. Hon berättade att hon ville dö. På riktigt. Och jag verkade säkert ganska lugn men egentligen var jag livrädd. Kanske mest för mig egen skull. Jag tänkte på hur jag själv skulle gå vidare efter något sådant. Jag visste ju att det skulle bli min tur att få hjärtat krossat en dag. Mitt hjärta som var så svagt redan innan.

Hon bodde hemma hos mig i över en vecka och jag minns att hon grät sig igenom varenda natt. Vi satt på sängkanten i timmar och jag hade armarna runt henne, mer som stöd för att hon inte skulle falla ner på golvet än en kram. Jag försökte få henne att förstå att det fanns så mycket annat i livet än han, men hon ville inte lyssna. Kunde inte förstå. Egentligen var det väl jag som inte förstod.

Ett halvår senare var de tillsammans igen. Tre år senare är det fortfarande de två. Och jag minns att jag tyckte hon var modig som tog tillbaka honom. På ett sätt mest förvånad att man kan vilja ha tillbaka någon som har skadat en så mycket. Men det är väl det som är kärlek kanske.

Sjuttiofem

2009-04-17T14:35:00.006+02:00

Ibland tänker jag att det vore bäst om någon bara tog min hand i sin och sa "jag tänker stå här för alltid".

Men sen tänker jag att jag skulle bli rädd och ifrågasätta om det hela var något slags skämt. Jag är så himla naiv och det gör mig ofta osäker på mitt eget omdöme.

Han skulle säga "du borde förstå att jag menar allvar", men jag vet inte om jag skulle göra det.

Sjuttiofyra

2009-04-16T09:14:00.006+02:00

Och jag tror kanske att vinden skulle vända om vi var tillsammans.

Coldplay - The scientist

Sjuttiotre

2009-04-15T22:10:00.002+02:00

Jag minns att du fick fel jacka när vi stod och väntade vid garderoben. Du behövde bara titta på honom för att han skulle förstå och vända om för att hämta den som var din. Det är inte alla som kan sånt. Tala med blicken alltså. Men du kunde. Kan.

Jag har bra sifferminne, jag borde minnas vilket nummer jag hade den där kvällen. Men jag tänkte väl på annat. På dig.

Du höll upp dörren när vi skulle gå ut och jag tyckte det var så fint. När jag passerade förbi dig placerade du den fria handen på min rygg, jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag skulle veta att du fanns precis bakom.

Det var mörkt ute fastän gatorna var snöklädda. Och jag hade alldeles för lite kläder för vad som vore lämpligt en vinternatt som denna men det spelade liksom ingen roll.

Jag hade ingen aning om vart vi var på väg men följde ändå efter. Just bredvid. Du höll mig i handen, varsamt men ändå besämt.

Sjuttiotvå

2009-04-15T17:05:00.003+02:00

Jag har aldrig fått hjärtat krossat. Vet inte hur det känns. Men jag har krossat hjärtan sägs det. Utan att känna speciellt mycket. Det är hemskt egentligen, hur jag inte brydde mig. Då.

Ibland har jag tänkt att mitt hjärta nog var krossat redan från början. Kanske föds vissa sådär vilsna. Halva. Utan att veta om det. Och jag har ägnat så många år till att försöka laga det som är fel. Men jag tror kanske att man inte kan göra sånt själv. Även fast jag vill. Att man aldrig är riktigt hel utan någon annan.

Det skrämmer mig himla mycket. Att behöva någon.

Sjuttioett

2009-04-14T22:47:00.007+02:00

Jag har varit lite dålig på att skriva om kärlek på sista tiden. Det har blivit mycket om mig. Men jag tror att det vänder snart. Vågar nästan lova det.

Och jag måste bara passa på och tacka alla fina läsare. Ibland får jag för mig att jag berättar lite för mycket om mig själv här på bloggen. Men så får jag så fina ord tillbaka och då vet jag att jag har gjort rätt. Jag vet liksom varför jag skriver. Det är för er. Ni får mig att må bra och vilja skriva. Tack!

Maria Taylor - Song beneath the song

Sjuttio

2009-04-14T08:20:00.015+02:00

Egentligen är jag lite emot att skriva om detta. Vet inte om jag är rätt person att berätta. Det kan lätt verka mer än vad det är. Eller vad det var. Men jag tänker nog ändå skriva. Om tjocka lår och andra liknande saker som jag inte är ensam om att tänka på.

Det är lätt att ha en sund relation till mat och träning när man är smalare än de flesta andra och idrottar regelbundet för att man älskar det. Jag har alltid varit smalast i klassen. Jag dansade balett i tajt trikådräkt bland andra smala tjejer och jag var alltid en av de minsta. Jag kan tänka mig att det fanns de som tyckte att det var jobbigt att se sin kropp i spegeln varje kväll och jämföra sig med sådana som jag. Jag reflekterade aldrig över hur min kropp såg ut i spegeln, det var redan konstaterat att jag hade den rätta kroppen för baletten.

Men så en dag, när jag var 16 år, såg jag i spegeln att min mage inte var helt platt. Och när en kompis klagade över hennes tjocka lår så råkade jag säga att mina också var tjocka. Jag minns att hon gjorde en så stor sak av mitt uttalande, jag tyckte det var pinsamt att hon pratade högt om det. För jag tyckte visst att mina lår var tjocka och ville inte att någon skulle veta. Jag kan kolla på bilder från den tiden och nu förstå min kompis reaktion.

Det är naturligt att kroppen växer och blir större när man är i tonåren. Det är inte många som har samma kropp när de är 15 som när de är 20. Jag vet inte varför vi är så många som ändå förväntar oss det. Som att samtidigt som man slutar växa på längden ska också allt annat förbli detsamma.

Jag säger inte att det är lättare för någon att se vågen addera kilo. Men för mig har det varit svårt att acceptera att jag inte längre är smalast. Jag skäms otroligt över att jag har stoppat fingrarna i halsen. En gång hände det. Och jag grät hela tiden för jag visste att det var så fel. Det skrämmer mig att jag säkert inte är ensam.

Jag har ingenting att skylla på. Det är bara jag och mina dumma tankar. Innerst inne vill jag tycka om hur jag ser ut. Jag hoppas att ni tycker om er själva för det är så synd att slösa år på att inte göra det.